torsdag 22 februari 2024

Matsalen

Stoj och stimm i matsalen,
mycket skratt och prat.
Vid ett bord sitter barnet, med
en osynlighetsmanteln på.
Barnet som många går förbi,
som ingen sätter sig vid samma bord.
Barnet önskar att någon skulle säga,
”Hej, vad kul att se dig, får jag sitta bredvid dig?”
Men med osynlighetsmanteln syns man inte.


Stoj och stimm och mycket skratt och prat,
är det varje dag i matsalen.

Men ett bord är tomt, där sitter barnet.


AQ

torsdag 8 februari 2024



Jag väntar på dig i landet som inte finns.

Jag orkar inte upprätthålla det så länge till

på allt jag inte gör.

Du måste passa på om du vill komma

och kanske stannar du inte länge.




I skogen av mina tankar

river jag mig på taggar och snår.

Du bär mig

men hur länge orkar du

eller springer jag med en inbillad ryggsäck?

Jag vet inte vilket.

Nej, det är väl som det brukar vara:

jag är ryggsäcken

som inte finns men är tung,

som blir riven och risporna går rakt ner i dig.




Jag kan ingenting som de vuxna kan,

är bara ett åldrat barn,

vilse i skogen utan namn.

Spela någon annan är min enda chans

och min dom till ensamhet.




P.K. Wensther

tisdag 12 december 2023

Gud - del två



***


– Ja, det är jag som är ert universums Gud. Chodā hāfez góðir hálsar som dom säger i Iran eller var det på Island, betyder god dag höves, gudar hälsar! Äh ba skoja. Jag vet inte vad det betyder, aldrig vart bra på språk. Därför jag ville testa er i Babylon och ni är inte heller så djävla bra som ni tror. Alla fall, jag vispade ihop erat universum en eftermiddag när jag hade för lite å göra. Ändå var jag lite okoncentrerad, eller kanske just därför, ursoppan brände vid på spisen och det vart kört att inte råka röra upp nåra flagor från botten. Kanske därför det gick som det gick med era medvetanden. Eller därför ni blev så underpresterande för den där fria viljan ni berömmer er av. Fan vet jag.


Men ta det lugnt, dom kristna hade fel dom med. Jesus var en annan kille och inte släkt. Maria fick mens efter jag hade varit me'na. Men jag gav'an en walkie-talkie med upplyst display som han gillade å gå upp på en kulle och låssas tala med tefatsfolket med. Fast på den tiden sa dom diskusfolket, ni hade ju inga tefat då.


Och ja, du har sett rätt: jag är karl. Där har dom gammalkristna rätt. Och jag skapade mannen till min avbild. Fast med lite kortare kukar i allmänhet. Min är ju alla gånger mer å visa upp men den är svår att FÅ upp och svår å få in i dom flesta fruntimmer. Enklare å förvandla sej till svan eller gullregn eller helig ande, men det kan ju inte ni. Bygga in undergörande förmåga i våra modeller har visat sig va en hård nöt å knäcka, bara erkänna att vår framgång har varit mindre gudomlig i den biten. Nå hur som, man har ju funderat på om det är därför era snubbar vill ha längre kukar jämt. Nåt genminne liksom. Fast det var ju inte meningen att dom skulle behandla tjejerna som skit bafatt inte dom var mina avbilder. Själv var jag faktiskt nogare när jag gjorde dom än jag var med snubbarna, måste ju alltid tänka till lite extra med det som inte liknar en själv.


Men det är väl det som straffar sej kan jag tro. Man behöver ju inte gå så långt som å säga att en avbild är lik sin förebild, självanalys är erkänt kinkigt (särskilt för en karl säjs det) och en modell är ju aldrig mer än en modell. Har inte förebildens detaljering. Till nån som är mer olik en själv kan man väl lättare tänka utanför lådan också. Och bejaka förträngda känslor och så där.




P.K. Wensther

fredag 6 oktober 2023

Gud - del ett


 Hade en kompis ett tag. Om nu kompis är rätta ordet. Men bekant känns ännu mer fel. Kompis – eller vad ska man annars säga? – men inte bekant. På något sätt var han som vem som helst. På något annat sätt var han litet för mycket som vem som helst, men inte som någon karikatyr heller. På något tredje sätt var han inte alls som vem som helst, kändes som om han bar på en ryggsäck som gick eoner tillbaka och som det var bäst att hoppas att han aldrig öppnade, för då kanske man skulle få svårt att återvinna sitt mentala fotfäste. Kanske litet som den uråldriga vetskap man kan se ibland i ett spädbarns ögon – eller läsa in? Men nej – det är att ge honom för mycket. Han var väl bara skum på något sätt. Eller något. Eller... ja.

 Han talade nästan aldrig om sig själv och när han gjorde det satt man ändå där efteråt med en egendomlig känsla av att ingenting ha fått veta. Samtidigt fick man känslan att tala om sig själv var det han gjorde jämt, och jag vet att fler än jag blev trötta på honom på det sätt man blir på just en sådan människa. Men inte så att han dominerade ett sällskap, på det sättet var han... ja, nästan normal. Litet konstiga vibbar, kanske en liten aning så att den som var mottaglig kunde känna skuld för att man inte brydde sig om honom tillräckligt – samtidigt som man då kunde undra vad han gav en att bry sig om – men i rättvisans namn inte värre än en del andra. 

 Skum som sagt.

 Undantaget från detta egendomliga – egocentriska tigande? – var då han plötsligt ringde mig en sen kväll. Som vanligt med honom var det svårt att avgöra vilket skick han var i; den här gången verkade han litet på fyllan men ändå med en nykterhet, eller något slags närvaro, som kändes på något vis läskig. Typiskt honom. Han började hålla monolog nästan direkt utan att höra eller känna in vad jag var på för humör – också typiskt honom. Kändes det åtminstone. Om det nu verkligen var det eller det bara var känslan. Hur som helst: det han sa var faktiskt inte typiskt honom – och ändå var det det, det med. 

 Nå, nog famlat efter ord. Och kanske beror alla tiraderna bara på min egen oförmåga att inse att han var litet psykotisk, eller litet mytoman, eller litet dissociativ, eller litet grandios, eller litet vem vet vad; en psykiater kanske skulle känna igen precis både symptomen och våra reaktioner, nicka och säga ”ja, precis så kan det kännas”? Till saken: en sammanfattning av det han sa så som jag minns det.

 

P.K Wensther

fredag 29 september 2023

torsdag 6 juli 2023

Dolt


I mörkret har jag flytt från verklighetens variation av lögner.

I mörkret lever jag tillsammans med svaren som glömdes.

I mörkret gömmer vi tillsammans sanning med lögn.

I mörkret existerar både du och jag.

I mörkrets timmar har vi natten.

I mörkrets skugga vilar sanningen.

I mörkret finns svaren.

I mörkret jag.

I mörkret.

Allt.


Av: Fatima Drott

https://fatimadrott.weebly.com/