tag:blogger.com,1999:blog-13210359263315610452024-03-05T17:37:06.211+01:00Ordas bloggHär på Ordas blogg publicerar vi texter av deltagare i Ordas skrivargrupperUnknownnoreply@blogger.comBlogger126125tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-76599472849725734402024-02-22T12:05:00.006+01:002024-02-22T12:05:57.149+01:00MatsalenStoj och stimm i matsalen, <br />mycket skratt och prat.<br />Vid ett bord sitter barnet, med <br />en osynlighetsmanteln på.<br />Barnet som många går förbi,<br />som ingen sätter sig vid samma bord.<br />Barnet önskar att någon skulle säga,<br />”Hej, vad kul att se dig, får jag sitta bredvid dig?” <br />Men med osynlighetsmanteln syns man inte.<br /><br /><br />Stoj och stimm och mycket skratt och prat, <br />är det varje dag i matsalen.<br /><br />Men ett bord är tomt, där sitter barnet.<br /><br /><br />AQUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-3540724546974104542024-02-12T10:53:00.000+01:002024-02-12T10:53:39.828+01:00<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgjESZgkD44h4YyPvciSto8vmMmiSz4dJ0zrTnUlfyJeiXJuN1j_2hrWRUjAX_U77DE6cusfojdBOpVUVl5wiMCOlmAsuLdYTlbF75Q3nyWfVDGAYzf2PzopA2eWo_g8aPFrsSAM3w2oQW_ZOo8Ov_SutHbVZU9NH40P4aLD5qLIv1tpvzmTUtjqOfH1bCE/s836/Annelidikt.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="836" data-original-width="592" height="605" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgjESZgkD44h4YyPvciSto8vmMmiSz4dJ0zrTnUlfyJeiXJuN1j_2hrWRUjAX_U77DE6cusfojdBOpVUVl5wiMCOlmAsuLdYTlbF75Q3nyWfVDGAYzf2PzopA2eWo_g8aPFrsSAM3w2oQW_ZOo8Ov_SutHbVZU9NH40P4aLD5qLIv1tpvzmTUtjqOfH1bCE/w429-h605/Annelidikt.png" width="429" /></a></div><br /> Text och bild: AQ<p></p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-1928380417240402402024-02-08T13:26:00.004+01:002024-02-08T13:32:41.097+01:00<br /><br />Jag väntar på dig i landet som inte finns.<br /><br />Jag orkar inte upprätthålla det så länge till<br /><br />på allt jag inte gör.<br /><br />Du måste passa på om du vill komma<br /><br />och kanske stannar du inte länge.<br /><br /><br /><br /><br />I skogen av mina tankar<br /><br />river jag mig på taggar och snår.<br /><br />Du bär mig<br /><br />men hur länge orkar du<br /><br />eller springer jag med en inbillad ryggsäck?<br /><br />Jag vet inte vilket.<br /><br />Nej, det är väl som det brukar vara:<br /><br />jag är ryggsäcken<br /><br />som inte finns men är tung,<br /><br />som blir riven och risporna går rakt ner i dig.<br /><br /><br /><br /><br />Jag kan ingenting som de vuxna kan,<br /><br />är bara ett åldrat barn,<br /><br />vilse i skogen utan namn.<br /><br />Spela någon annan är min enda chans<br /><br />och min dom till ensamhet.<br /><br /><br /><br /><br />P.K. WenstherUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-58470938193441799662023-12-12T13:30:00.001+01:002024-02-08T13:32:52.770+01:00Gud - del två<br /><br />*** <br /><br /><br />– Ja, det är jag som är ert universums Gud. Chodā hāfez góðir hálsar som dom säger i Iran eller var det på Island, betyder god dag höves, gudar hälsar! Äh ba skoja. Jag vet inte vad det betyder, aldrig vart bra på språk. Därför jag ville testa er i Babylon och ni är inte heller så djävla bra som ni tror. Alla fall, jag vispade ihop erat universum en eftermiddag när jag hade för lite å göra. Ändå var jag lite okoncentrerad, eller kanske just därför, ursoppan brände vid på spisen och det vart kört att inte råka röra upp nåra flagor från botten. Kanske därför det gick som det gick med era medvetanden. Eller därför ni blev så underpresterande för den där fria viljan ni berömmer er av. Fan vet jag. <br /><br /><br /> Men ta det lugnt, dom kristna hade fel dom med. Jesus var en annan kille och inte släkt. Maria fick mens efter jag hade varit me'na. Men jag gav'an en walkie-talkie med upplyst display som han gillade å gå upp på en kulle och låssas tala med tefatsfolket med. Fast på den tiden sa dom diskusfolket, ni hade ju inga tefat då. <br /><br /><br /> Och ja, du har sett rätt: jag är karl. Där har dom gammalkristna rätt. Och jag skapade mannen till min avbild. Fast med lite kortare kukar i allmänhet. Min är ju alla gånger mer å visa upp men den är svår att FÅ upp och svår å få in i dom flesta fruntimmer. Enklare å förvandla sej till svan eller gullregn eller helig ande, men det kan ju inte ni. Bygga in undergörande förmåga i våra modeller har visat sig va en hård nöt å knäcka, bara erkänna att vår framgång har varit mindre gudomlig i den biten. Nå hur som, man har ju funderat på om det är därför era snubbar vill ha längre kukar jämt. Nåt genminne liksom. Fast det var ju inte meningen att dom skulle behandla tjejerna som skit bafatt inte dom var mina avbilder. Själv var jag faktiskt nogare när jag gjorde dom än jag var med snubbarna, måste ju alltid tänka till lite extra med det som inte liknar en själv. <br /><br /><br /> Men det är väl det som straffar sej kan jag tro. Man behöver ju inte gå så långt som å säga att en avbild är lik sin förebild, självanalys är erkänt kinkigt (särskilt för en karl säjs det) och en modell är ju aldrig mer än en modell. Har inte förebildens detaljering. Till nån som är mer olik en själv kan man väl lättare tänka utanför lådan också. Och bejaka förträngda känslor och så där. <br /><br /><br /><br /><br />P.K. Wensther Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-17966667325282510492023-10-06T09:45:00.000+02:002023-10-06T09:45:52.098+02:00Gud - del ett<p></p><blockquote><p><br /></p><blockquote style="border: none; margin: 0px 0px 0px 40px; padding: 0px;"><div style="text-align: left;"><i> Hade en kompis ett tag. Om nu kompis är rätta ordet. Men bekant känns
ännu mer fel. Kompis – eller vad ska man annars säga? – men inte bekant.
På något sätt var han som vem som helst. På något annat sätt var han litet
för mycket som vem som helst, men inte som någon karikatyr heller. På
något tredje sätt var han inte alls som vem som helst, kändes som om han
bar på en ryggsäck som gick eoner tillbaka och som det var bäst att
hoppas att han aldrig öppnade, för då kanske man skulle få svårt att
återvinna sitt mentala fotfäste. Kanske litet som den uråldriga vetskap
man kan se ibland i ett spädbarns ögon – eller läsa in? Men nej – det är
att ge honom för mycket. Han var väl bara skum på något sätt. Eller
något. Eller... ja.</i></div></blockquote></blockquote><blockquote style="border: none; margin: 0px 0px 0px 40px; padding: 0px;"><p></p><blockquote style="text-align: left;"><i> Han talade nästan aldrig om sig själv och när han gjorde det satt man
ändå där efteråt med en egendomlig känsla av att ingenting ha fått veta.
Samtidigt fick man känslan att tala om sig själv var det han gjorde jämt,
och jag vet att fler än jag blev trötta på honom på det sätt man blir på just
en sådan människa. Men inte så att han dominerade ett sällskap, på det
sättet var han... ja, nästan normal. Litet konstiga vibbar, kanske en liten
aning så att den som var mottaglig kunde känna skuld för att man inte
brydde sig om honom tillräckligt – samtidigt som man då kunde undra vad
han gav en att bry sig om – men i rättvisans namn inte värre än en del
andra. </i></blockquote><p></p></blockquote><blockquote style="border: none; margin: 0px 0px 0px 40px; padding: 0px;"><p style="text-align: left;"></p><blockquote><i> Skum som sagt.</i></blockquote><p></p></blockquote><blockquote style="border: none; margin: 0px 0px 0px 40px; padding: 0px; text-align: left;"><p></p><blockquote><p><i> Undantaget från detta egendomliga – egocentriska tigande? – var då han
plötsligt ringde mig en sen kväll. Som vanligt med honom var det svårt att
avgöra vilket skick han var i; den här gången verkade han litet på fyllan
men ändå med en nykterhet, eller något slags närvaro, som kändes på
något vis läskig. Typiskt honom. Han började hålla monolog nästan direkt
utan att höra eller känna in vad jag var på för humör – också typiskt
honom. Kändes det åtminstone. Om det nu verkligen var det eller det bara
var känslan. Hur som helst: det han sa var faktiskt inte typiskt honom –
och ändå var det det, det med. </i></p><p><i> Nå, nog famlat efter ord. Och kanske beror alla tiraderna bara på min
egen oförmåga att inse att han var litet psykotisk, eller litet mytoman, eller
litet dissociativ, eller litet grandios, eller litet vem vet vad; en psykiater kanske skulle känna igen precis både symptomen och våra reaktioner,
nicka och säga ”ja, precis så kan det kännas”? Till saken: en
sammanfattning av det han sa så som jag minns det.</i></p></blockquote></blockquote><p> </p><p>P.K Wensther</p><blockquote style="border: none; margin: 0px 0px 0px 40px; padding: 0px;"><div style="text-align: left;"><i></i></div></blockquote>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-62296048729389530072023-09-29T12:16:00.002+02:002023-09-29T12:16:36.129+02:00Kulturnatten i Uppsala 2023<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><iframe allowfullscreen='allowfullscreen' webkitallowfullscreen='webkitallowfullscreen' mozallowfullscreen='mozallowfullscreen' width='563' height='349' src='https://www.blogger.com/video.g?token=AD6v5dzM7sMaB0_qeW2v0EJ_qEmBGx64HBkZLyUk6k2lCaXrSL4ncGqt1ukosNKeZ95lCrGFbszr5dUPCEPE6P4E0Q' class='b-hbp-video b-uploaded' frameborder='0'></iframe></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><span style="font-size: medium;">Kulturnatten i Uppsala 2023</span><div><a href="https://www.uppsalabokhandel.se/" target="_blank"><span style="font-size: medium;">Uppsala bokhandel</span></a></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Författare: Anneli Qvarfordt</span></div><div><span style="font-size: medium;">Uppläsning: Hjalmar de Jong</span><br /><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><br /> <p></p></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-33950631833962201862023-07-06T15:51:00.000+02:002023-07-06T15:51:00.137+02:00 Dolt<p><br /></p><p><span style="font-size: large;">I mörkret har jag flytt från verklighetens variation av lögner.</span></p><p><span style="font-size: large;">I mörkret lever jag tillsammans med svaren som glömdes.</span></p><p><span style="font-size: large;">I mörkret gömmer vi tillsammans sanning med lögn.</span></p><p><span style="font-size: large;">I mörkret existerar både du och jag.</span></p><p><span style="font-size: large;">I mörkrets timmar har vi natten.</span></p><p><span style="font-size: large;">I mörkrets skugga vilar sanningen.</span></p><p><span style="font-size: large;">I mörkret finns svaren.</span></p><p><span style="font-size: large;">I mörkret jag.</span></p><p><span style="font-size: large;">I mörkret.</span></p><p><span style="font-size: large;">Allt.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p><div><br /></div>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-56340675501637081722023-06-29T15:48:00.001+02:002023-06-29T15:48:00.139+02:00Omöjligt<p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Vill du höra att du är perfekt?</span></p><p><span style="font-size: large;">Att du inte kan göra något fel?</span></p><p><span style="font-size: large;">Den falska piedestalen kan då bli din.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">För visst har du brister.</span></p><p><span style="font-size: large;">Självklart kan du göra fel.</span></p><p><span style="font-size: large;">Dessvärre behöver ingen annan acceptera detta.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">En perfekt fasad kan lätt fängsla dig.</span></p><p><span style="font-size: large;">Dina misstag blir aldrig accepterade.</span></p><p><span style="font-size: large;">Eftersom piedestalen kräver det omöjliga.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Ingen kan konstant vara perfekt.</span></p><p><span style="font-size: large;">Misstag gör vi alla.</span></p><p><span style="font-size: large;">Allt annat är omöjligt.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p><p> </p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-50233136760360216432023-06-22T15:46:00.001+02:002023-06-22T15:46:00.137+02:00 När jag gjort allt<p><br /></p><p><span style="font-size: large;">Mina känslor är mitt livs kompass.</span></p><p><span style="font-size: large;">Har däremot länge behövt leva utan dem.</span></p><p><span style="font-size: large;">Vet inte längre vad något betyder för mig.</span></p><p><span style="font-size: large;">Fattar alla mina beslut på vem jag förut var.</span></p><p><span style="font-size: large;">Känner inte längre till min egen sanning.</span></p><p><span style="font-size: large;">Andra tror på rollen jag spelar.</span></p><p><span style="font-size: large;">Och det sårar mig.</span></p><p><span style="font-size: large;">Vet att det är självförvållat.</span></p><p><span style="font-size: large;">Hindrar däremot inte smärtan,</span></p><p><span style="font-size: large;">när ingen kan se bortom fasaden.</span></p><p><span style="font-size: large;">Allt de förstår känns falskt.</span></p><p><span style="font-size: large;">Försöker ibland prata om min verklighet.</span></p><p><span style="font-size: large;">Lyckas aldrig säga allt.</span></p><p><span style="font-size: large;">Trotts det får jag höra att de förstår.</span></p><p><span style="font-size: large;">Möjligen den bråkdelen jag lyckats bryta ner.</span></p><p><span style="font-size: large;">På vilket sätt är det deras bedrift?</span></p><p><span style="font-size: large;">För till och med när jag gjort allt,</span></p><p><span style="font-size: large;">hör de vad de vill.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p><p><br /></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-51775362561827643492023-06-15T15:42:00.001+02:002023-06-15T15:42:00.144+02:00Mitt språk<p><br /></p><p><span style="font-size: large;">Mitt språk,</span></p><p><span style="font-size: large;">är mina ord.</span></p><p><span style="font-size: large;">Mitt språk,</span></p><p><span style="font-size: large;">är vad jag säger.</span></p><p><span style="font-size: large;">Mitt språk,</span></p><p><span style="font-size: large;">är min verklighet. </span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-65819903169046495702023-06-08T15:37:00.003+02:002023-06-08T15:37:00.135+02:00 Timglaset<p><br /></p><p><span style="font-size: large;">Balanserar i timglasets sand. Sjunker stundtals ner, för att genast kämpa mig uppåt. En kamp mot tid, jag inte kan vinna. Sanden jag står på, blir ständigt mindre, då den sjunker ner, till nästa rum av glas.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Folk tittar på, som om jag endast är underhållning, skapad för deras skull. Helt missar de hur verkligt mitt dilemma är. I stället för ett iscensatt skådespel, där allt endast är på låtsas.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Vill kunna tro på det andra ser. I utbyte för att veta och leva, med svårigheterna som omger mig.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Försöker ibland välta timglaset, jag lever i. Lyckas aldrig. Är i stället högre krafter, som tycks vända konstruktionen, jag känner till, som min verklighet.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Får knappt sova, då det alltid finns en risk att jag blir begraven i tidens sand. I synnerhet när vändningen nyligen skett på nytt. Vänts åter för att stå på en av timglasets plattor.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Genast börjar sanden falla. Torr och hård, börjar den fylla mitt rum. Tar bort platsen som fanns för luft. Andning blir svårt, då syret främst är en illusion.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Lever i en värld, som gränsar, mellan fantasi och verklighet. Ting som bör vara möjliga, går inte att förverkliga. Annat som ska vara omöjligt, går som på räls.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Logiken har övergivit dessa trakter. Väntar på en förändring, som aldrig kommer. Sand finns i mina kläder och i min mun. En torrhet vill ta över.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Väntar nästan på att bli mumifierad. Försöker låtsas att mina problem inte kan nå mig. Medans jag åter klättrar för att inte begravas av sanden som rinner, från mitt tak.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Varje korn, är en svårighet, jag ständigt behöver överkomma. Stundtals blir de mer. Likt magiska skarabéer, kan de leka med verkligheten. Allt tycks ske, efter insekternas regler.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Tycker mig vara en leksak för andra. Helt utan verklig makt. Skriker ibland, i ett försök om att bli utsläppt från mitt fängelse. Skapar tillfälliga ekon, som inte tycks nå rummet, där timglaset står.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Till synes bortglömt, av sin omvärld. Existerar inte ens som en tanke, för dem där ute. Min ständiga rotation, sker utan händer. Automatiskt blir jag alltid vänd, efter sanden runnit ut.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Vill ut till verkligheten, där alla andra är. Där det finns mer färger, än dem som tillhör sand. Ett rum fyllt med böcker, stolar och bord, som sin grund. Skatter är resten, i alla dess former, ständigt utsprida bland allting annat.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Snäckor, flaskor och timglas, är bara några exempel, på vad som går att finna. Själv är jag i ett av dessa timglas. De andra saknar livsformer, utav vad jag kunnat se. Kornen bland dem, har däremot större variation. Kulor av glas, vätskor och sand i alla möjliga färger.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Stundtals tycks de vara vackra hantverk. Men större delen av tiden, ser jag dem som andra former av fängelsen, för någon som mig. Miljöbytet jag vill ha är större. Luften där ute måste vara friskare, än den jag här andas. Vilket endast är en förlängning av min torra sand.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Ser möjligheter komma och gå, för alla utom mig. Jag som alltid behöver balansera på sanden, i mitt timglas.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p><p><br /></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-78386372490989357782023-06-01T15:33:00.003+02:002023-06-01T15:33:00.139+02:00Knuten strupe<p><br /></p><p><span style="font-size: large;">Någon har slagit knut på min strupe. Luften har näst intill fastnat. Lätena jag skapar blir aldrig ord. Men allt jag får till hjälp, är mer tid.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Behöver en hand eller två. Att någon reder ut knuten, som är i vägen, för min talförmåga.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Vill böna och be, om hjälp. Vet däremot att ingen kan förstå mig, utan ett språk. Väntar i stället på att andra ska kunna gissa rätt, när det kommer till hjälpen, de ger mig.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Sällan blir det rätt. Men jag har inget val, då jag helt saknar alternativ. Lever på andras chanser och gissningar.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Blir dumförklarad, då jag tycks sakna medel för att kommunicera. De vet inte vad som försiggår i mitt huvud.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Allt de ser, är ett misslyckande, till människa. Låtsas ofta som att jag inte vet. I ett försök att minska smärtan. Lyckas aldrig riktigt, när sanningen ständigt stirrar mig i ögonen.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Blickarna som möter mina, tycks ta hand om mig. Nästan som om de söker empati, från mig.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Vägrar att tycka synd om dig, bara för att du valt, att hjälpa mig. Håller dig inte fången. Inget hindrar dig från att göra annat, med ditt liv och ta avsked, från mig.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Invaliden, med en knuten strupe. </span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p><div><br /></div>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-65268012073096200832023-05-25T15:26:00.003+02:002023-05-25T15:26:00.138+02:00Förtryck<p><br /></p><p><span style="font-size: large;">De ber om tystnad, av dem de torterar. Att orden aldrig får måla dem, i negativt ljus. Sanning är relativ, i synnerhet för dem som vill dölja den.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Lever i en värld full med miljarder av perspektiv. Trots det predikas endast en berättelse här. Den är varken din eller min. Utan endast den vi måste hålla oss till, för att inte bli dömda till fängelse. Där det mest positiva är de gråa betongväggarna.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Finns en rädsla i luften. Kvav och svavelaktig, äter den oss inifrån. Ord måste sväljas, för att inte riskera vår frihet. Smakar som jord i munnen. Hör vad de vill pränta in i min hjärna. Samma berättelsepoäng hela tiden. Variationen är ytlig och långt ifrån tillfredsställande. Vill säga något annat. Drunknar i propaganda.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Går inte att hitta ett enda kvarter, utan att känna hur de vill pressa in sin berättelse genom min hals. Blir ständigt kvävd, av detta förtryck. Kan inte vara mig själv där ute. Misstänker att folk kommer agera som armar, till ett monster, för att skydda sig själva.</span></p><p><span style="font-size: large;"> För det finns inget vi. När alla lever under principen, var individ för sin egen räkning. All samhörighet är en lögn, när vem som helst, är redo att förråda sina vänner. Ser det hända hela tiden. Insamlandet av dem som sagt emot den falska sanningen. Hur bleka de blir, när någon de förtrott sig till, kastar dem till maktens gamar.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Skrik och tårar följer ibland. Många förblir tysta, till den graden att resten av rummet tystnar. Sett många dömande blickar, leta och hitta förrädare. Somliga tittar undan med skam. Vissa tror sig för stunden överlägsna. Endast stunden är viktig, illusionen om att de nu är säkra.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Ingen är trygg i denna typ av sociala klimat. Makthavare blir till dockor och karikatyrer. Massorna leds av endast rädsla eller falska ideal. Fri vilja är sällan mer, än en vacker lögn.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Kulturen som omger oss, bejakar ständigt makten. Då det är vad som ger mat på bordet. Plus att kritisera makten, kan leda till din död. I synnerhet om det finns de som är redo att lyssna.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Åsikter som yttras, behöver tillhöra retoriken, vi ständigt matas med. Människors variation göms undan, i skrymslen och vrår. Dölj vem du är, för din egen säkerhet, Ty det är omöjligt att veta, vem som är redo att offra dig, för illusionen, om sin egen trygghet.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Valen är få och aldrig utan konsekvenser. Fångade som vi är, mellan askan och elden. Båda kan räknas till tortyr. Men bara en utav dem, kan komma med ett slut. Frågan är endast, om vi överlever elden. </span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p><p><br /></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-4787257295614762522023-05-18T15:20:00.003+02:002023-05-18T15:20:00.141+02:00 Dömande blickar<p><br /></p><p><span style="font-size: large;">Jag vill få vara mig själv, utan att möta dina dömande blickar. Förväntningar förföljer mig. Ett arv från att ha kunnat spela människa.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Är inte samma typ av varelse som du. Sociala spel, är för mig, en påtvingad lek, för att inte bli utefryst, från alla sammanhang.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Vissa tror att jag var född för denna typ av umgänge. De missar hur all min koncentration är på nuet och dem som är fysiskt närmast. Resten av rummet existerar knappt för mig.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Behöver anstränga mig, för att bli accepterad. För till och med utan förutsättningarna, är jag en social och extrovert individ. Missar nyanser, då de alltid går omärkta förbi.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Ställer till det, mer än jag vill medge. Anser att klarspråk, alltid borde vara absolut. Att vita lögner, är slöseri, på tid och luft. Samtidigt som jag alltför ofta fastnar, med att inte ha rätt ord, utan att bli grym och hänsynslös.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Finns andra som har tillgång, till kommunikation, bortom vad som bokstavligen sägs i ord. Mästare på vita lögner, som lyckas vara precis tillräckliga, för att fortsätta få, vad de vill och behöver, från bekanta, utan att göra dem till vänner.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Folk som blir nervärderade, utan att ta illa upp, därför att de missar, vad som verkligen sades. Då andra än jag, automatiskt undviker, att säga ”Du är inte tillräcklig, för att jag ska vilja spendera tid med dig”.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Låter dig vara den du är, bäst jag kan. Trots att du existerar med brister, som irriterar mig. Anser att detsamma inte gäller, hur du behandlar mig. Ständigt måste allt förbli, mitt absolut bästa.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Endast du får göra misstag. Själv får jag inte ens utrymmet för att andas. Luften som finns, är kvav och instängd. Vad jag ser är bitar, som tycks hela, på grund av reflektionerna, i kalejdoskopet som jag är fångad i.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Totalt krossad och trasig, även om ingen annan kan se eller förstå. Leker med ljus och illusion, för att dölja att jag inte är mer, än ett liv redan försakat, för andras nöje och räkning.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Ber om att inte bli dömd, för vad jag saknar. Ber om att få uppmärksamhet, på mina styrkor. Ber om att bli accepterad, för den jag är, utan dina dömande blickar.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p><p><br /></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-19887787944257032282023-05-11T15:16:00.003+02:002023-05-11T15:16:00.136+02:00Världens tårar<p><br /></p><p><span style="font-size: large;">Försöker räkna regnets tårar. Till den graden att nummer dränker mig på sekunder, bättre än vattnet som faller från himmelen. Världen är ledsen idag. Känner det med varje droppe, som slår ner på min hy. Likt toner fast i en melodi, smattrar regnet mot allt. Varje droppe en egen not, laddad med minnen, tankar eller känslor.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Förstår inte allt. Hela världens historia vilar i vattnets minne. Berättelser äldre än de första plantorna. En evighet för människor, kan inte mäta sig med existensens totalitet. Vi var aldrig skapade för att stanna. Vi är endast ett uttryck av världens kreativitet. Vi lever på lånad tid.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Människor har ingen verklig makt över världen. Att tro det är en illusion. Då vi förblir endast en idé, formade av var och när vi lever. Likt en simulering lever varje individ och varelse på jorden. Aldrig mer än leksaker, för världens verkliga krafter.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Självklart kan allt som lever nu, påverka varandra och sin omgivning radikalt. Men ingen av oss skapade existensens lagar. Universums berättelse kan vi inte begripa, då vi är mindre än droppar i havet. Mindre maktlösa, än världens enskilda tårar.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p><p><br /></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-86729833276710709532023-05-04T15:09:00.003+02:002023-05-04T15:09:00.137+02:00Kugghjul och fiendskap<p><br /></p><p><span style="font-size: large;">Ser inte vad andra ser. Hör med selektiva öron. Ord som drömmer. Ord som lovprisar. Ord som är. Tittar in i dina ögon och undrar, hur du kan se något, av värde.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Vi är långt ifrån lika. Våra värderingar är som natt och dag. Vad jag har att ge, uppskattas inte i din värld.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Mina färdigheter är skapta för en annan typ av vardag. En hårdare typ, där alla alltid konkurrerar.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Hjälpsamhet är, för mig, ett främmande koncept. Lärt mig att vara ensam. Att ingen kan bry sig om mig. Då alla jag känt, tävlar om rätten att räknas, som mer, än ett kugghjul, i livets maskineri.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Letar efter sanningen, bakom alla snälla ord, då de måste vara falska. Kniven folk håller bakom ryggen, måste existera, även om jag inte kan se den.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Människor är grymma hänsynslösa djur, till och med om de kan spela civiliserade.</span></p><p><span style="font-size: large;"> Väntar på ett hugg, från gräset. Gift som vill in, till mitt hjärtas alla vrår. Då fiendskap, är allt jag känner till. Vad jag alltid ser och hör.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p><p><br /></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-74389064712045129402023-04-27T11:42:00.002+02:002023-04-27T11:42:00.155+02:00 Lögner till svar<p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Ger dig endast lögner till svar. Du ger mig inget val. Då du frågar om hur jag mår. Vet att du egentligen inte vill veta. Att frågan endast är av artighet.</span></p><p><span style="font-size: large;">Ställer den själv emellanåt. Vi ger aldrig varandra chansen, att komma med långa och ärliga svar.</span></p><p><span style="font-size: large;">I stället gör vi som alla andra och försöker vara positiva, med några få ord. Skulle kunna säga mycket mer. Berätta om djupet, som vill få erkännande, då det alltid tystas.</span></p><p><span style="font-size: large;">Mitt hjärtas mörker, är inte för vardagsprat. Det är ett tillstånd, jag inte kan fly. En sanning, jag vet, andra lever med.</span></p><p><span style="font-size: large;">Få kan däremot finna utrymmet, för att bryta tystnaden och det positiva surret, som till hör vardagens ytliga såll.</span></p><p><span style="font-size: large;">Lögnerna vi ständigt ger mer makt, i våra försök att fly, negativa känslor.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-15616888156326561922023-04-20T11:38:00.002+02:002023-04-20T11:38:00.202+02:00Förståelsens pris<p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Ville bara se hur jag fungerade. Det var varför jag bröt ner mig själv. Tänkte aldrig på konsekvenserna. Hur mina mekanismer skulle sluta fungera. Hur delarna förlorar förmågor, när de inte längre samarbetar. Hur jag inte längre kan vara mig själv.</span></p><p><span style="font-size: large;">Ville bara veta varför jag fungerade. Anledningen till att jag existerade. Trodde svaren fanns inom mig. Varför jag skapades fanns inte i mitt blod. Varför gick inte att hitta bland mina ben. Varför, är bortom mig.</span></p><p><span style="font-size: large;">Ville bara förstå hur jag fungerade. Ana svar som aldrig blivit givna. Visste inget med säkerhet. Förståelse finns endast vid mitt trasiga maskineri. Förståelse kom med priset av funktionalitet. Förståelse hindrar mig, från att existera. </span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-2429770828253075412023-04-13T11:33:00.002+02:002023-04-13T11:33:00.207+02:00Middag tillsammans<p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Minns hur vi åt tillsammans, när jag var liten. Hur allt annat lagts åt sidan, för att äta. Middagen var alltid samma tid.</span></p><p><span style="font-size: large;">Undrar varför punktligheten behövde försvinna. Vi är färre vid matbordet nu. Med syrran var vi förut tre.</span></p><p><span style="font-size: large;">Andra brukade ibland hävda att vi liknande en familj från tv-rutan. Såg det aldrig själv. Enligt mig levde vi bara. Kan inte nämna ett enda samtal vi hade, medans vi åt.</span></p><p><span style="font-size: large;">För mycket av vardagen, för mig. Kanske argumenterade vi. Möjligen drogs vitsar och lek med ord. Allt jag vet, med säkerhet, är att vi på det stora hela, hade trevligt, tillsammans.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-5171250029862981572023-04-06T11:28:00.004+02:002023-04-06T11:28:00.205+02:00Mellan världens plan<p><span style="font-size: large;"> </span></p><p><span style="font-size: large;">”Glöm bort mig” ber en död mumifierad man. Han är utestängd från de dödas rike. Varit sedan dagen han dog. Går nämligen inte att komma vidare, från livets plan, medan du är ihågkommen.</span></p><p><span style="font-size: large;">Något historiska personer blivit ensamma om att erfara. Andra slutar vara fast i vår levande värld, när vänner och släkt, inte längre kommer ihåg dem.</span></p><p><span style="font-size: large;">Längst har de gamla egyptierna stannat. De som försökte bli förevigade vid sin död. I mer än fyratusen år, har de varit fast, i en värld, de inte kanpåverka.</span></p><p><span style="font-size: large;">Ohörda och ouppfyllda går deras böner, till de levande. Människorna som lär sig, och pratar om, det långt förgångna, fortsätter att finnas.</span></p><p><span style="font-size: large;">För det finns en önskan, att förstå vårt ursprung och dra nytta av historiens alla lärdomar. Till och med om ämnet inte berör oss personligen, tillhör berättelserna världen, vi lever i, vårt gemensamma hem.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Av: Fatima Drott</span></p><p><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-73243442011579391102023-03-30T10:44:00.001+02:002023-03-30T10:44:00.225+02:00Höstlöv<p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">När klorofyllet dras tillbaka och löven inte gör någon nytta</span></p><p><span style="font-size: large;"> längre</span></p><p><span style="font-size: large;">– som löv</span></p><p><span style="font-size: large;">– då kommer färgerna fram.</span></p><p><span style="font-size: large;">Som våra bilar och kylskåp och mediciner kom fram när vi</span></p><p><span style="font-size: large;"> började tära på jordens kapital och inte bara räntan.</span></p><p><span style="font-size: large;">Nu återstår att utrota så många människor också att det inte</span></p><p><span style="font-size: large;"> gör något.</span></p><p><span style="font-size: large;">Och kulturskatter, även andliga som begrepp om rättvisa och</span></p><p><span style="font-size: large;"> mänskliga rättigheter.</span></p><p><span style="font-size: large;">Vi har redan börjat.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Och om jag kunde ha kommit på vad annat jag skulle skriva om</span></p><p><span style="font-size: large;"> hade det ändå känts meningslöst.</span></p><p><span style="font-size: large;">Amatörskriverier av en sjuk person som inget orkar är ju inte en</span></p><p><span style="font-size: large;"> spott i världshavet mot allt vi håller på att slarva bort.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Och efter andra världskriget undrade till och med en del</span></p><p><span style="font-size: large;"> europeer</span></p><p><span style="font-size: large;">– vi som är vana att vara förtryckarna och slippa tänka på hur</span></p><p><span style="font-size: large;"> våra offer har det –</span></p><p><span style="font-size: large;">yrvaket hur man någonsin anständigtvis kunde skapa något</span></p><p><span style="font-size: large;"> vackert igen.</span></p><p><span style="font-size: large;">Det var inget mot vad som kommer.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Vi rika har tagit världen som gisslan, gjort den till ett slags</span></p><p><span style="font-size: large;"> Theresienstadt</span></p><p><span style="font-size: large;">– ett skådeläger för alla vi kommer att utrota</span></p><p><span style="font-size: large;">i hopp om att själva slippa hamna där.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Men vad har jag för rätt att skriva om det heller?</span></p><p><span style="font-size: large;">Visserligen är jag i fara som</span></p><p><span style="font-size: large;">lat bidragsparasit</span></p><p><span style="font-size: large;">och invandrarkramare</span></p><p><span style="font-size: large;">och PK-vänster</span></p><p><span style="font-size: large;">och miljöfascist</span></p><p><span style="font-size: large;">och feminazist</span></p><p><span style="font-size: large;">och regnbågig</span></p><p><span style="font-size: large;">och allt det där,</span></p><p><span style="font-size: large;">men det har inte kostat mig så mycket än.</span></p><p><span style="font-size: large;">Än så länge har jag mest haft en djävla tur i lotteriet om att bli</span></p><p><span style="font-size: large;"> vit och rik och föremål för ännu inte nedrustad välfärd.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Och se så otacksam jag är!</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">P.K.Wensther</span></p>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-69489766046158055992023-03-23T10:23:00.007+01:002023-03-23T10:23:00.212+01:00 I vakuumet<p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p><span style="font-size: large;">Att andas, känns som att svälja, smärta. Luften tycks inte kunna nå mig. Något som borde vara en rättighet, är bortom mig. Ser färger flimra, gula och violetta, glimtar, mot en becksvart verklighet. Undrar vad de är, medan min medvetenhet svajar.</span></p><span style="font-size: large;"><br />Tyngden är i min kropp, men gravitation är ett minne blott. Känner pulsen i mina ben, likt den sista trumman. Ljuden jag hör kommer inifrån. Magens kvidande, hjärtats slag, och flödet, av mitt blod. Ständigt där, och alltid, återkommande.<br /><br />Förlorat greppet om tid. Känns som om min kropp vill falla ihop. Vet inte när jag senast åt. Tror vad jag bryter ner, är mig själv.<br /><br />Smaken av blod och järn, allt jag kan minnas. Mitt eget, från när jag bet sönder tungan. En smärta, jag kunde styra, när luften övergav mig.<br /><br />Kan inte andas. Finns inget att andas. Vakuumet är verkligt, och knackar ständigt på. Väntandes, på att jag, ska överge mig själv, till intet.<br /><br />Av: Fatima Drott</span><div><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span><br /></div>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-41920206867218588552023-03-16T10:31:00.003+01:002023-03-16T10:31:00.207+01:00Ack världar och dra åt helvete<p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p style="text-align: left;"><span style="font-size: large;">Alla lever i sin värld.</span></p><span style="font-size: large;">Bara jag lever i<br />– allas.<br />Utom i min. Vilken skulle det vara?<br />Efter en halv livstid av skit för att jag är fel<br />nästan alltid som en blixt från klar himmel<br />och från oväntat håll<br />för att jag inte klarar saker som alla andra tror är medfödda<br />för att jag inte kan oskrivna lagar som alla andra tror är<br /> medfödda<br />– kanske det är så enkelt som att jag <i>vill</i> vara elak?<br /><br /><br />Bara andras världar duger.<br />Min är obegriplig och ful och intresserar ingen.<br />Så allt liv måste komma från deras världar<br />och dessutom måste man lära sig dem för att försöka parera<br /> litet av slagen.<br />Som om något av det funkade.<br />Kanske vinner man förmånen att få leva ett tag bredvid</span><div><span style="font-size: large;"> människornas värld<br />men man blir inte insläppt i den<br />och man förlorar först sig själv och sen orken att göra nånting<br /> åt det.<br /><br /><br />Hen är ingen människa.<br />Hen liknar en människa men är ingen.<br />Inte ens ett monster utan något ännu lömskare. Kan lura en ett<br /> tag att hen är en människa.<br />Sånt kan man ju inte svara för hur man reagerar på.<br />Märket finns kvar i ens panna.<br />Bara litet tillsuddat så man kan få vänta litet längre på<br /> hammarslaget.<br /><br /><br />Det är inte vårt fel, sa ni.<br />Men mitt är det fan ta mig inte heller!<br />Man kan inte mer än slå knut på sig själv precis för jämnan<br />för att försöka klura ut allt rätt och inte släppa igenom nånting<br /> som är fel<br />och gå sönder av stressen<br />så att man blir ett levande lik för resten av livet<br />och folkskygg, för tyvärr dör man ju inte av ensamhet i det här<br /> landet.<br />Oftast.<br />Fast framsteg görs ju även i produktionen av olyckliga döda.</span></div><div><span style="font-size: large;"><br /><br />Ovanliga insikter i allas villkor?<br />Dra åt helvete!<br />Betala priset själv om du tycker det är rimligt.<br />Rädda mänskligheten från sig själv?<br />Det får ni göra<br />som orkar något,<br />som har barn,</span></div><div><span style="font-size: large;">som inte har betingats av så kallade medmänniskor till att få<br /> hjärtat i halsgropen av varenda minsta kontakt med en människa.<br />Men ni har ju viktigare saker för er.<br /><br /><br />Och som ni själva har visat: det är ju er djurart, inte min.<br />Och ni har ju gett er fan på att utrota varenda art utom er.</span></div><div><span style="font-size: large;"><br /></span></div><div><span style="font-size: large;">P.K. Wensther</span><br /></div>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-65753728257139386492023-03-09T10:15:00.007+01:002023-03-09T10:15:00.216+01:00 Bakom mina tårar<p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p style="text-align: left;"><span style="font-size: large;">Tysta tårar, tär mig, inifrån. Smärtan klöser hjärta, lungor och hals. Allt jag kan göra, är att inte möta andras ögon. Ett enkelt knep, för att hindra dem, från att se, vatten som rinner, längs mina kinder.</span></p><span style="font-size: large;"><br />Hatar deras reaktioner, och falska sympati. De kommer allt för gärna, med exempel, de försöker likställa, med mina erfarenheter. Förstår de inte, att<br />det känns, som om de föringar, mina upplevelser?<br /><br />Ord räcker inte till, för att förklara, vad min verklighet är. I stället försöker jag fånga timmar i sekunder. Ber inte någon om att lyssna, då jag inte<br />kan forma ord.<br /><br />Varje andetag, är en ansträngning. En möjlighet, för min själ, att fly. Kan inte bestämma mig, om jag vill stanna kvar, i denna värld, som sårat mig. Ingen vill se mer, än mina tomma leenden. Behöver ständigt låtsas, för att inte bli övergiven. Begraver mig själv i aktiviteter, för att hindra andra, från att lista ut sanningen, om vem jag är.<br /><br />Hur det finns en önskan att förstöra allt, omkring mig. På samma sätt som världen, redan slipat ner berget, jag var. Känns som ett hån, att naiva människor får existera. Då jag behövt offra delar av mig själv, för att överleva, och bli accepterad.<br /><br />Jag är koncentrerad och fångad, destruktion. Död i levande form. Behöver ständigt resa mig, från den varma askan, av vem jag förut var. Låtsas endast fortfarande vara människa, för andras räkning.<br /><br />Allt jag kan göra, för mig själv, föraktas. Endast jag, får inte göra fel. Ständigt en balansgång, över ett stup av lava. Bränner mig ständigt, på andras<br />känslor, och fördomar.<br /><br />Kväver människor mig avsiktligt, eller saknar de förståelse, i hur de sakta dödar mig? Perfektion är ett spel, som inte går att vinna. Ändå är vi många som<br />spelar. Vi gömmer oss, bakom leenden, och bedrifter.<br /><br />Felsteg möts av hård kritik, och mänskliga gamar. Avundsjuka skapar rovdjur, som vill slita oss i stycken. Få, om någon, tillåter oss att vara sårbara.<br />Likt hajar, väntar de, på doften av blod.<br /><br />Vilket lämnar mig till ensamheten, för stunder, av acceptans. Nattens mörker, den sannaste kramen. Vännen, som inte kräver ett skådespel, för att ge<br />mig en chans. Den kraften lånar mig en axel, för mina tysta tårar, och ger mig styrka, för att leva, även om det känns, som om jag tärs inifrån.<br /><br />Av: Fatima Drott</span><div><span style="font-size: large;"><a href="https://fatimadrott.weebly.com/" target="_blank">https://fatimadrott.weebly.com/</a></span><br /></div>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1321035926331561045.post-75230800673249820802023-03-02T10:06:00.003+01:002023-03-02T10:06:00.220+01:00Vintervisa <p><span style="font-size: large;">eller</span></p><p><span style="font-size: large;">Vinter i världen</span></p><span style="font-size: large;"><i>efter "Ack, nu är det vinter" av Zacharias Topelius</i><br /><br /><br />Nu är det vinter<br />och omdömet slinter.<br />Politiska finter<br />går bra, går bra!<br />Storkarlar älta<br />i kognitiv hälta<br />mens isarna smälta<br />– hurra, hurra!<br /><br /><br />Så lämna vi hemma</span><div><span style="font-size: large;">moral i dilemma<br />och möte vi stämma<br />i sjön, min vän.<br />Men ändrom vår karta!<br />Då måste sig arta<br />terrängen. Så smarta<br />vi äro – igen!<br /><br /><br />Med svampmolnens skugga<br />vi fienden hugga<br />när de vilja tugga<br />sig in i vår flock.<br />Mörker i minne,<br />köld i sinne,<br />bäst stanna inne<br />– där brinner man ock.</span></div><div><span style="font-size: large;"><br /></span></div><div><span style="font-size: large;">P.K. Wensther</span></div>Cicihttp://www.blogger.com/profile/07826820008528611235noreply@blogger.com0