Fortsätt till huvudinnehåll

Gud - del ett


Hade en kompis ett tag. Om nu kompis är rätta ordet. Men bekant känns ännu mer fel. Kompis – eller vad ska man annars säga? – men inte bekant. På något sätt var han som vem som helst. På något annat sätt var han litet för mycket som vem som helst, men inte som någon karikatyr heller. På något tredje sätt var han inte alls som vem som helst, kändes som om han bar på en ryggsäck som gick eoner tillbaka och som det var bäst att hoppas att han aldrig öppnade, för då kanske man skulle få svårt att återvinna sitt mentala fotfäste. Kanske litet som den uråldriga vetskap man kan se ibland i ett spädbarns ögon – eller läsa in? Men nej – det är att ge honom för mycket. Han var väl bara skum på något sätt. Eller något. Eller... ja.

Han talade nästan aldrig om sig själv och när han gjorde det satt man ändå där efteråt med en egendomlig känsla av att ingenting ha fått veta. Samtidigt fick man känslan att tala om sig själv var det han gjorde jämt, och jag vet att fler än jag blev trötta på honom på det sätt man blir på just en sådan människa. Men inte så att han dominerade ett sällskap, på det sättet var han... ja, nästan normal. Litet konstiga vibbar, kanske en liten aning så att den som var mottaglig kunde känna skuld för att man inte brydde sig om honom tillräckligt – samtidigt som man då kunde undra vad han gav en att bry sig om – men i rättvisans namn inte värre än en del andra.

Skum som sagt.

Undantaget från detta egendomliga – egocentriska tigande? – var då han plötsligt ringde mig en sen kväll. Som vanligt med honom var det svårt att avgöra vilket skick han var i; den här gången verkade han litet på fyllan men ändå med en nykterhet, eller något slags närvaro, som kändes på något vis läskig. Typiskt honom. Han började hålla monolog nästan direkt utan att höra eller känna in vad jag var på för humör – också typiskt honom. Kändes det åtminstone. Om det nu verkligen var det eller det bara var känslan. Hur som helst: det han sa var faktiskt inte typiskt honom – och ändå var det det, det med.

Nå, nog famlat efter ord. Och kanske beror alla tiraderna bara på min egen oförmåga att inse att han var litet psykotisk, eller litet mytoman, eller litet dissociativ, eller litet grandios, eller litet vem vet vad; en psykiater kanske skulle känna igen precis både symptomen och våra reaktioner, nicka och säga ”ja, precis så kan det kännas”? Till saken: en sammanfattning av det han sa så som jag minns det.

*** 

 

P.K Wensther

Populära inlägg i den här bloggen

Dikter

Fall från Parnassen En diktare allt från sin bostadsort skulle dikta så vackert och bikta sig stort men hade Stendhals så bara gav hals och sikta i backen som kossans lort. ________________________________ Stendhals syndrom: en inofficiell psykisk störning där man mår illa av skönhet eller ofrivilligt undviker den. Uppkallad efter den franska författaren Stendhal, som fick hjärtklappning och svimningskänslor bland de berömda kulturminnena i Florens. Een lijten Moral  = Kaka hwar uthi omhandlas huru man icke böör nickja til / wtan fast meer sigh städse Waken hålla Är man inte städse vaken – bäst man inte räds va naken när mark beträds där barken skräds och själen inte kläds om baken. Hänsyn till realiteter "Det ena du vill, det andra du skall" sa man förr (gärna till döttrar), och det var illa nog. Men vad som förr gällde de små sammanhangen gäller nu hela världen. Det ena vi vet, det andra vi gör och så kan det bli tills vi alla dör. Och dessa mentala ändalykter torkas med vu...

Bortom det uppenbara

Av: Fatima Drott Du gav mig en stafettpinne. Ett budskap att föra vidare. Men du sa aldrig varför. Tittar nu på detta påstående. En sanning som aldrig varit min. Hjälp för dem som minst behöver det. De skulle lära sig mer av problem. Likt hoppet i Pandoras ask, begraver jag människornas onödiga hjälp. Långt i den förflutna tidens sand. Finns en anledning till uttrycket att man lär sig av historien. Ditt budskap existerar överallt. Gömt i allt som är. Osynligt för alla, som inte anstränger sig, att se bortom det uppenbara.

Skrivövning: Känslor

   Nedladdningsbar PDF för utskrift Ta fram det här till övningen: papper pennor suddgummin Övning: Steg 1:  Skriv ner så många olika känslor du kan komma på. Till exempel: glad, arg, ledsen. Steg 2:   Skriv sedan om de olika känslorna: Hur känns känslan i kroppen? Vad får dig att känna den känslan? Vad brukar du göra när du känner känslan?