Ordas blogg

Av: Fatima Drott Smulan på bordet känner sig ensam och bortglömd. För den var en del av ett bröd. En ordentlig limpa, som först blev skärd i bitar. Men det gick fortfarande an, då smulan fortfarande var kopplad till de andra. Vänner och familj som alltid hade funnits där. Värre var den varma brödrosten, där de brändes tillsammans, och blev hårdare av erfarenheten. Smöret som breddes på var lindrande, trots att det var salt. Doften av rostat bröd omgav dem inte länge, innan en tugga försvann. De kunde höra hur vänner och familj maldes sönder av människan. Knaster, kras och åter knaster, ansåg smulan att det lät. Hela sällskapet av familj och vänner försvann på det viset. Själv hade smulan fallit ner. Nu totalt ensam, på den vita bordsskivan. Begrundandes sin existens, och frågan, om det är värt att vara, om det samtidigt betyder, att man är helt bortglömd.

Av: Fatima Drott Du gav mig en stafettpinne. Ett budskap att föra vidare. Men du sa aldrig varför. Tittar nu på detta påstående. En sanning som aldrig varit min. Hjälp för dem som minst behöver det. De skulle lära sig mer av problem. Likt hoppet i Pandoras ask, begraver jag människornas onödiga hjälp. Långt i den förflutna tidens sand. Finns en anledning till uttrycket att man lär sig av historien. Ditt budskap existerar överallt. Gömt i allt som är. Osynligt för alla, som inte anstränger sig, att se bortom det uppenbara.

Av: Fatima Drott Vill inte känna mig falsk. Men hur kan jag veta, vad som är bortom mina egna masker? Kommer inte ihåg vem jag var, innan lärdomen, att jag inte duger, som jag är. Ständigt avundsjuk på hur andra kan bli accepterade, med sina fel. När jag fortfarande hör att allt jag gjort och gör, inte är tillräckligt. Spenderat årtionden med att bearbeta hela mitt väsen. Från hur jag rör mig och pratar till hur jag delar med mig av mina tankar och känslor. Allt har varit, under ett orättvist mikroskop, hela mitt liv. Hatar hur lite, andra behöver anstränga sig, för att bli accepterade. När endast min fasad, har möjlighet att bli godkänd. Begravt mer än ett isberg, under ytan. Till den graden, att alla missar, hur frusen, min själ verkligen är. All glädje är ytlig, och komplimanger om mitt falska jag, är de värsta förolämpningarna, som ständigt i mitt huvud sakligt predikar. ”Du duger inte som du är”. ”Vi föredrar alla ditt skådespel”. ”Vem du verkligen är, kommer vi aldrig bry oss om”...

 Förlorad framtid Sörjer en förlorad framtid. Möjligheter som aldrig kommer se morgondagens ljus. Det är våra forna drömmar som dött. Själva är vi kvar. Vi har bara gett upp. All mening har försvunnit.           Vad jag förr kunde ha sagt lever som isspjut i mina lungor. Kalla ord når stundtals upp genom min strupe. Tyst viskar jag att ”världen skulle vara bättre utan oss, och vårt kalla hat”.           Smaken är som bränt kött i munnen. Tvingar mig själv att svälja, andas och se vad vi gjort av världen. Ensamheten vi tvingar varandra till. Oron som vi gett liv i vinden. Kan du ens minnas vad en sann vän ska vara?           För det kan inte vara vad vi har nu. Inte när mitt självhat vill dra ner dig till avgrundens djup och kväva dig med aska från helvetets aktiva vulkaner. Till och med mina tankar luktar brända, opåverkat av kylan som ständigt försöker dränka mina andningsvägar.    ...

 Tiden vi hade var alldeles för kort. Men det skulle jag kunnat hävda oavsett längden av vår bekantskap. Det hör ju saken till, när personen vi pratar om, ses som något extra. Mänskligt på sätt och vis, att alla fina ord måste vänta, tills vi inte längre kan höra dem.           Så därför står jag här idag och hävdar att världen är fattigare utan dig. Sak samma om vi i andra fall skulle tappat kontakten efter något eller några år. Allt som spelar roll är tankar om vad som skulle ha varit.           Idealdrömmen som egentligen hade en liten chans att bli verklighet, är nämligen alltid vad vi tänker på, när vi pratar om att vår tid tillsammans var alldeles för kort. Fatima Drott

Ja, det var väl ungefär det. Ingen förkaring till just det här jordebesöket, om han nu menade sig vara Gud. Ingen springa i ordflödet att ställa frågor i, i varje fall ingen som jag orkade försöka bända isär och pressa mig igenom. Den där frågan om vad vi människor skulle göra åt den situation vi själva har försatt oss i, den ställde jag inte heller – den svarade han på ändå.  Det här samtalet – eller monologen – var det sista jag hörde av honom, jag eller någon annan jag kände. Sedan var han bara puts väck. Ingen visste ju hans personnummer och först då kom vi på att vi inte ens visste var han bodde, alla hade bara trott att någon annan bland oss kände honom litet bättre och visste sådant. Vi försökte få veta något om honom via Skatteverket. Han hade ett vanligt namn, men hur vi än plöjde verkade det inte finnas någon person som passade. Vi övervägde att anmäla honom försvunnen hos polisen men någonting fick oss att inte göra det. Kanske en känsla av att han inte ville det, att h...