Jag väntar på dig i landet som inte finns.
Jag orkar inte upprätthålla det så länge till
på allt jag inte gör.
Du måste passa på om du vill komma
och kanske stannar du inte länge.
I skogen av mina tankar
river jag mig på taggar och snår.
Du bär mig
men hur länge orkar du
eller springer jag med en inbillad ryggsäck?
Jag vet inte vilket.
Nej, det är väl som det brukar vara:
jag är ryggsäcken
som inte finns men är tung,
som blir riven och risporna går rakt ner i dig.
Jag kan ingenting som de vuxna kan,
är bara ett åldrat barn,
vilse i skogen utan namn.
Spela någon annan är min enda chans
och min dom till ensamhet.
P.K. Wensther