Ordas blogg

Av: Fatima Drott Smulan på bordet känner sig ensam och bortglömd. För den var en del av ett bröd. En ordentlig limpa, som först blev skärd i bitar. Men det gick fortfarande an, då smulan fortfarande var kopplad till de andra. Vänner och familj som alltid hade funnits där. Värre var den varma brödrosten, där de brändes tillsammans, och blev hårdare av erfarenheten. Smöret som breddes på var lindrande, trots att det var salt. Doften av rostat bröd omgav dem inte länge, innan en tugga försvann. De kunde höra hur vänner och familj maldes sönder av människan. Knaster, kras och åter knaster, ansåg smulan att det lät. Hela sällskapet av familj och vänner försvann på det viset. Själv hade smulan fallit ner. Nu totalt ensam, på den vita bordsskivan. Begrundandes sin existens, och frågan, om det är värt att vara, om det samtidigt betyder, att man är helt bortglömd.

Av: Fatima Drott Du gav mig en stafettpinne. Ett budskap att föra vidare. Men du sa aldrig varför. Tittar nu på detta påstående. En sanning som aldrig varit min. Hjälp för dem som minst behöver det. De skulle lära sig mer av problem. Likt hoppet i Pandoras ask, begraver jag människornas onödiga hjälp. Långt i den förflutna tidens sand. Finns en anledning till uttrycket att man lär sig av historien. Ditt budskap existerar överallt. Gömt i allt som är. Osynligt för alla, som inte anstränger sig, att se bortom det uppenbara.

Av: Fatima Drott Vill inte känna mig falsk. Men hur kan jag veta, vad som är bortom mina egna masker? Kommer inte ihåg vem jag var, innan lärdomen, att jag inte duger, som jag är. Ständigt avundsjuk på hur andra kan bli accepterade, med sina fel. När jag fortfarande hör att allt jag gjort och gör, inte är tillräckligt. Spenderat årtionden med att bearbeta hela mitt väsen. Från hur jag rör mig och pratar till hur jag delar med mig av mina tankar och känslor. Allt har varit, under ett orättvist mikroskop, hela mitt liv. Hatar hur lite, andra behöver anstränga sig, för att bli accepterade. När endast min fasad, har möjlighet att bli godkänd. Begravt mer än ett isberg, under ytan. Till den graden, att alla missar, hur frusen, min själ verkligen är. All glädje är ytlig, och komplimanger om mitt falska jag, är de värsta förolämpningarna, som ständigt i mitt huvud sakligt predikar. ”Du duger inte som du är”. ”Vi föredrar alla ditt skådespel”. ”Vem du verkligen är, kommer vi aldrig bry oss om”...

 Förlorad framtid Sörjer en förlorad framtid. Möjligheter som aldrig kommer se morgondagens ljus. Det är våra forna drömmar som dött. Själva är vi kvar. Vi har bara gett upp. All mening har försvunnit.           Vad jag förr kunde ha sagt lever som isspjut i mina lungor. Kalla ord når stundtals upp genom min strupe. Tyst viskar jag att ”världen skulle vara bättre utan oss, och vårt kalla hat”.           Smaken är som bränt kött i munnen. Tvingar mig själv att svälja, andas och se vad vi gjort av världen. Ensamheten vi tvingar varandra till. Oron som vi gett liv i vinden. Kan du ens minnas vad en sann vän ska vara?           För det kan inte vara vad vi har nu. Inte när mitt självhat vill dra ner dig till avgrundens djup och kväva dig med aska från helvetets aktiva vulkaner. Till och med mina tankar luktar brända, opåverkat av kylan som ständigt försöker dränka mina andningsvägar.    ...

 Tiden vi hade var alldeles för kort. Men det skulle jag kunnat hävda oavsett längden av vår bekantskap. Det hör ju saken till, när personen vi pratar om, ses som något extra. Mänskligt på sätt och vis, att alla fina ord måste vänta, tills vi inte längre kan höra dem.           Så därför står jag här idag och hävdar att världen är fattigare utan dig. Sak samma om vi i andra fall skulle tappat kontakten efter något eller några år. Allt som spelar roll är tankar om vad som skulle ha varit.           Idealdrömmen som egentligen hade en liten chans att bli verklighet, är nämligen alltid vad vi tänker på, när vi pratar om att vår tid tillsammans var alldeles för kort. Fatima Drott

 Du existerar i varje paus. För när jag inte gör något annat tänker jag på dig, och stunderna vi hade tillsammans. Främst gläds jag åt allt vi gjort, sagt och upplevt. Synd att vi inte längre kan ses. Men ändå har jag känslan av att du fortfarande finns kvar här hos mig.           Likt en vakande ängel, tycks du beskydda mig. Sjungandes med vinden som leker med mitt hår. Ingen annan behöver tro på att du är kvar. Eller känna smaken av salta tårar, med vetskapen av att jag inte längre kan känna din doft av ålderdom, lavendel och äpplen.           Känner nämligen att du är här med mig, likt golvet jag står på, varje gång livet lämnar mig, med både små och långa pauser. Där du existerar lika verklig som när du levde här på jorden. Fatima Drott

Att säga att jag saknar dig, är som att hävda att det finns vatten i havet. Men vad kan jag säga, bortom det självklara? Smärtan av ditt minne bränner mig dagligen. Likt ett bi, virrandes inuti mitt hjärta, härjar ekot av din existens.         Vibrerande och susandes färdas dina ord fortfarande hos mig, trots den fysiska tystnaden. Tomheten tycks erövra vad som finns kvar av verkligheten. Men jag törs inte lita på vad jag ser. Upplysta ansikten är stundtals synliga igenom sorgens dimma.         Ibland tror jag mig se dig där, tillsammans med andra förlorade av världen. Min närmaste tröst om nätterna är att dricka varm chockad, till minne, tröst och ära, i ditt namn.         Allt för att inte fastna vid hur mycket jag saknar dig varje gång doften av dagg, papper och kamomill, gör sig till känna, för att försöka lura mig, att du finns kvar, i världen där jag lever, ensam kvar. Fatima Drott

 Mörkret var allt jag kände, innan gryningen. Ljuset som var skrämmande starkt och ville skada mina ögon. Plötsligt fanns det mer i världen, än vad jag kunde känna, mot min hud. Föremål i fjärran, i otaliga färger.           Undrar varför, jag tvingades lämna mörkret och min moders famn. Fanns ingen ömhet i ljuset, ingen förståelse för skuggorna, som alltid varit en del av mig.           Ljuset tar vad det vill ha, med rättfärdiganden som aldrig håller måttet, trots anspråk, på att ha högre moral. Vi förväntas bländas och glömma, deras svaga argument.           Allt för att lockas in, i deras retorik. Orden är inte lika sanna, som känslorna inom oss. Ändå förblir uppmaningen, att vi måste övervinna våra instinkter, och bli mer logiska.           Vet att jag inte vinner på denna konstruktion. I alla fall inte, genom mallarna, som förts fram, utav ljusets kämpar. De...

 Tankar, känslor och själ, har vävt mig till den jag är. Spelar ingen roll, om andra velat något annat. Endast jag, har alltid varit fast, i mitt eget sällskap.           Andra kan fly, vad de inte gillar. Välja och vraka, bland alla mina sidor. De glömmer dessutom, allt för gärna, att jag alltid är mer, än jag tycks vara i stunden.           Vi har alla den möjligheten, när det kommer till varann. Så varför glömmer vi, att de omkring oss, kan dölja lika mycket, som vi själva? Av: Fatima Drott

Hör trumman av ditt väsen. Viskningen som gömmer sig i dimman. Förlorat allt annat av mig själv. Bortom stunden, ögonblickets ögonsten. Glänsande och fager i ljusets famn. Av: Fatima Drott

Varför sårar vi varann? Är det för att vi inget bättre vet? Tycker vi går i gamla spår. Det är alltid samma gamla bråk. Argumenten är gamla och nötta.Ändå såras vi av vassa pikar och ord jag inte längre vill förstå. Tystnaden är en smäll i ansiktet, om inte mer som klor rivandes i lungor.           Varför gör vi detta mot varann? Är det för att vi vill tillintetgöra varann? Tycker vi är fast i gamla ovanor. En repris av att höra och skrika versioner av ”du duger inte som du är”. Ju mer vi såras, desto mer anser vi är okej, för att ge igen. Vi hävdar rättvisa, medan vi tvingar varandra att svälja sand. Stundtals dolt som goda råd.           Mest sårande är förtroende som bryts. När vi fråntas rätten att kunna vara svaga, ens för ett ögonblick, blir vi inte mycket mer, än ett skal av oss själva. Allt i ett försök, att aldrig igen, bli sårad. Av: Fatima Drott

I mörkret har jag flytt från verklighetens variation av lögner. I mörkret lever jag tillsammans med svaren som glömdes. I mörkret gömmer vi tillsammans sanning med lögn. I mörkret existerar både du och jag. I mörkrets timmar har vi natten. I mörkrets skugga vilar sanningen. I mörkret finns svaren. I mörkret jag. I mörkret. Allt. Av: Fatima Drott https://fatimadrott.weebly.com/

Vill du höra att du är perfekt? Att du inte kan göra något fel? Den falska piedestalen kan då bli din. För visst har du brister. Självklart kan du göra fel. Dessvärre behöver ingen annan acceptera detta. En perfekt fasad kan lätt fängsla dig. Dina misstag blir aldrig accepterade. Eftersom piedestalen kräver det omöjliga. Ingen kan konstant vara perfekt. Misstag gör vi alla. Allt annat är omöjligt. Av: Fatima Drott https://fatimadrott.weebly.com/  

Mina känslor är mitt livs kompass. Har däremot länge behövt leva utan dem. Vet inte längre vad något betyder för mig. Fattar alla mina beslut på vem jag förut var. Känner inte längre till min egen sanning. Andra tror på rollen jag spelar. Och det sårar mig. Vet att det är självförvållat. Hindrar däremot inte smärtan, när ingen kan se bortom fasaden. Allt de förstår känns falskt. Försöker ibland prata om min verklighet. Lyckas aldrig säga allt. Trotts det får jag höra att de förstår. Möjligen den bråkdelen jag lyckats bryta ner. På vilket sätt är det deras bedrift? För till och med när jag gjort allt, hör de vad de vill. Av: Fatima Drott https://fatimadrott.weebly.com/

Mitt språk, är mina ord. Mitt språk, är vad jag säger. Mitt språk, är min verklighet.  Av: Fatima Drott https://fatimadrott.weebly.com/

Balanserar i timglasets sand. Sjunker stundtals ner, för att genast kämpa mig uppåt. En kamp mot tid, jag inte kan vinna. Sanden jag står på, blir ständigt mindre, då den sjunker ner, till nästa rum av glas.        Folk tittar på, som om jag endast är underhållning, skapad för deras skull. Helt missar de hur verkligt mitt dilemma är. I stället för ett iscensatt skådespel, där allt endast är på låtsas.        Vill kunna tro på det andra ser. I utbyte för att veta och leva, med svårigheterna som omger mig.        Försöker ibland välta timglaset, jag lever i. Lyckas aldrig. Är i stället högre krafter, som tycks vända konstruktionen, jag känner till, som min verklighet.        Får knappt sova, då det alltid finns en risk att jag blir begraven i tidens sand. I synnerhet när vändningen nyligen skett på nytt. Vänts åter för att stå på en av timglasets plattor.   ...

Någon har slagit knut på min strupe. Luften har näst intill fastnat. Lätena jag skapar blir aldrig ord. Men allt jag får till hjälp, är mer tid.        Behöver en hand eller två. Att någon reder ut knuten, som är i vägen, för min talförmåga.        Vill böna och be, om hjälp. Vet däremot att ingen kan förstå mig, utan ett språk. Väntar i stället på att andra ska kunna gissa rätt, när det kommer till hjälpen, de ger mig.        Sällan blir det rätt. Men jag har inget val, då jag helt saknar alternativ. Lever på andras chanser och gissningar.        Blir dumförklarad, då jag tycks sakna medel för att kommunicera. De vet inte vad som försiggår i mitt huvud.        Allt de ser, är ett misslyckande, till människa. Låtsas ofta som att jag inte vet. I ett försök att minska smärtan. Lyckas aldrig riktigt, när sanningen ständigt stirrar mig i ögonen.   ...

De ber om tystnad, av dem de torterar. Att orden aldrig får måla dem, i negativt ljus. Sanning är relativ, i synnerhet för dem som vill dölja den.        Lever i en värld full med miljarder av perspektiv. Trots det predikas endast en berättelse här. Den är varken din eller min. Utan endast den vi måste hålla oss till, för att inte bli dömda till fängelse. Där det mest positiva är de gråa betongväggarna.        Finns en rädsla i luften. Kvav och svavelaktig, äter den oss inifrån. Ord måste sväljas, för att inte riskera vår frihet. Smakar som jord i munnen. Hör vad de vill pränta in i min hjärna. Samma berättelsepoäng hela tiden. Variationen är ytlig och långt ifrån tillfredsställande. Vill säga något annat. Drunknar i propaganda.        Går inte att hitta ett enda kvarter, utan att känna hur de vill pressa in sin berättelse genom min hals. Blir ständigt kvävd, av detta förtryck. Kan i...

Jag vill få vara mig själv, utan att möta dina dömande blickar. Förväntningar förföljer mig. Ett arv från att ha kunnat spela människa.        Är inte samma typ av varelse som du. Sociala spel, är för mig, en påtvingad lek, för att inte bli utefryst, från alla sammanhang.        Vissa tror att jag var född för denna typ av umgänge. De missar hur all min koncentration är på nuet och dem som är fysiskt närmast. Resten av rummet existerar knappt för mig.        Behöver anstränga mig, för att bli accepterad. För till och med utan förutsättningarna, är jag en social och extrovert individ. Missar nyanser, då de alltid går omärkta förbi.        Ställer till det, mer än jag vill medge. Anser att klarspråk, alltid borde vara absolut. Att vita lögner, är slöseri, på tid och luft. Samtidigt som jag alltför ofta fastnar, med att inte ha rätt ord, utan att bli grym och hänsynslös. ...

Försöker räkna regnets tårar. Till den graden att nummer dränker mig på sekunder, bättre än vattnet som faller från himmelen. Världen är ledsen idag. Känner det med varje droppe, som slår ner på min hy. Likt toner fast i en melodi, smattrar regnet mot allt. Varje droppe en egen not, laddad med minnen, tankar eller känslor.        Förstår inte allt. Hela världens historia vilar i vattnets minne. Berättelser äldre än de första plantorna. En evighet för människor, kan inte mäta sig med existensens totalitet. Vi var aldrig skapade för att stanna. Vi är endast ett uttryck av världens kreativitet. Vi lever på lånad tid.        Människor har ingen verklig makt över världen. Att tro det är en illusion. Då vi förblir endast en idé, formade av var och när vi lever. Likt en simulering lever varje individ och varelse på jorden. Aldrig mer än leksaker, för världens verkliga krafter.        S...