Ordas blogg

När klorofyllet dras tillbaka och löven inte gör någon nytta        längre – som löv – då kommer färgerna fram. Som våra bilar och kylskåp och mediciner kom fram när vi        började tära på jordens kapital och inte bara räntan. Nu återstår att utrota så många människor också att det inte        gör något. Och kulturskatter, även andliga som begrepp om rättvisa och        mänskliga rättigheter. Vi har redan börjat. Och om jag kunde ha kommit på vad annat jag skulle skriva om        hade det ändå känts meningslöst. Amatörskriverier av en sjuk person som inget orkar är ju inte en        spott i världshavet mot allt vi håller på att slarva bort. Och efter andra världskriget undrade till och med en del        europeer – vi som är vana att vara förtryckarna och slippa tänka på hur        våra offer har det – yrvaket hur man någonsin ...

Att andas, känns som att svälja, smärta. Luften tycks inte kunna nå mig. Något som borde vara en rättighet, är bortom mig. Ser färger flimra, gula och violetta, glimtar, mot en becksvart verklighet. Undrar vad de är, medan min medvetenhet svajar. Tyngden är i min kropp, men gravitation är ett minne blott. Känner pulsen i mina ben, likt den sista trumman. Ljuden jag hör kommer inifrån. Magens kvidande, hjärtats slag, och flödet, av mitt blod. Ständigt där, och alltid, återkommande. Förlorat greppet om tid. Känns som om min kropp vill falla ihop. Vet inte när jag senast åt. Tror vad jag bryter ner, är mig själv. Smaken av blod och järn, allt jag kan minnas. Mitt eget, från när jag bet sönder tungan. En smärta, jag kunde styra, när luften övergav mig. Kan inte andas. Finns inget att andas. Vakuumet är verkligt, och knackar ständigt på. Väntandes, på att jag, ska överge mig själv, till intet. Av: Fatima Drott https://fatimadrott.weebly.com/

Alla lever i sin värld. Bara jag lever i – allas. Utom i min. Vilken skulle det vara? Efter en halv livstid av skit för att jag är fel nästan alltid som en blixt från klar himmel och från oväntat håll för att jag inte klarar saker som alla andra tror är medfödda för att jag inte kan oskrivna lagar som alla andra tror är       medfödda – kanske det är så enkelt som att jag vill vara elak? Bara andras världar duger. Min är obegriplig och ful och intresserar ingen. Så allt liv måste komma från deras världar och dessutom måste man lära sig dem för att försöka parera       litet av slagen. Som om något av det funkade. Kanske vinner man förmånen att få leva ett tag bredvid       människornas värld men man blir inte insläppt i den och man förlorar först sig själv och sen orken att göra nånting       åt det. Hen är ingen människa. Hen liknar en människa men är ingen. Inte ens ett monster utan något ännu lömskare. Kan lura en ett ...

Tysta tårar, tär mig, inifrån. Smärtan klöser hjärta, lungor och hals. Allt jag kan göra, är att inte möta andras ögon. Ett enkelt knep, för att hindra dem, från att se, vatten som rinner, längs mina kinder. Hatar deras reaktioner, och falska sympati. De kommer allt för gärna, med exempel, de försöker likställa, med mina erfarenheter. Förstår de inte, att det känns, som om de föringar, mina upplevelser? Ord räcker inte till, för att förklara, vad min verklighet är. I stället försöker jag fånga timmar i sekunder. Ber inte någon om att lyssna, då jag inte kan forma ord. Varje andetag, är en ansträngning. En möjlighet, för min själ, att fly. Kan inte bestämma mig, om jag vill stanna kvar, i denna värld, som sårat mig. Ingen vill se mer, än mina tomma leenden. Behöver ständigt låtsas, för att inte bli övergiven. Begraver mig själv i aktiviteter, för att hindra andra, från att lista ut sanningen, om vem jag är. Hur det finns en önskan att förstöra allt, omkring mig. På samma sätt s...

eller Vinter i världen efter "Ack, nu är det vinter" av Zacharias Topelius Nu är det vinter och omdömet slinter. Politiska finter går bra, går bra! Storkarlar älta i kognitiv hälta mens isarna smälta – hurra, hurra! Så lämna vi hemma moral i dilemma och möte vi stämma i sjön, min vän. Men ändrom vår karta! Då måste sig arta terrängen. Så smarta vi äro – igen! Med svampmolnens skugga vi fienden hugga när de vilja tugga sig in i vår flock. Mörker i minne, köld i sinne, bäst stanna inne – där brinner man ock. P.K. Wensther