Höstlöv

När klorofyllet dras tillbaka och löven inte gör någon nytta

       längre

– som löv

– då kommer färgerna fram.

Som våra bilar och kylskåp och mediciner kom fram när vi

       började tära på jordens kapital och inte bara räntan.

Nu återstår att utrota så många människor också att det inte

       gör något.

Och kulturskatter, även andliga som begrepp om rättvisa och

       mänskliga rättigheter.

Vi har redan börjat.

Och om jag kunde ha kommit på vad annat jag skulle skriva om

       hade det ändå känts meningslöst.

Amatörskriverier av en sjuk person som inget orkar är ju inte en

       spott i världshavet mot allt vi håller på att slarva bort.

Och efter andra världskriget undrade till och med en del

       europeer

– vi som är vana att vara förtryckarna och slippa tänka på hur

       våra offer har det –

yrvaket hur man någonsin anständigtvis kunde skapa något

       vackert igen.

Det var inget mot vad som kommer.

Vi rika har tagit världen som gisslan, gjort den till ett slags

       Theresienstadt

– ett skådeläger för alla vi kommer att utrota

i hopp om att själva slippa hamna där.

Men vad har jag för rätt att skriva om det heller?

Visserligen är jag i fara som

lat bidragsparasit

och invandrarkramare

och PK-vänster

och miljöfascist

och feminazist

och regnbågig

och allt det där,

men det har inte kostat mig så mycket än.

Än så länge har jag mest haft en djävla tur i lotteriet om att bli

       vit och rik och föremål för ännu inte nedrustad välfärd.

Och se så otacksam jag är!

P.K.Wensther

I vakuumet

Att andas, känns som att svälja, smärta. Luften tycks inte kunna nå mig. Något som borde vara en rättighet, är bortom mig. Ser färger flimra, gula och violetta, glimtar, mot en becksvart verklighet. Undrar vad de är, medan min medvetenhet svajar.

Tyngden är i min kropp, men gravitation är ett minne blott. Känner pulsen i mina ben, likt den sista trumman. Ljuden jag hör kommer inifrån. Magens kvidande, hjärtats slag, och flödet, av mitt blod. Ständigt där, och alltid, återkommande.

Förlorat greppet om tid. Känns som om min kropp vill falla ihop. Vet inte när jag senast åt. Tror vad jag bryter ner, är mig själv.

Smaken av blod och järn, allt jag kan minnas. Mitt eget, från när jag bet sönder tungan. En smärta, jag kunde styra, när luften övergav mig.

Kan inte andas. Finns inget att andas. Vakuumet är verkligt, och knackar ständigt på. Väntandes, på att jag, ska överge mig själv, till intet.

Av: Fatima Drott

https://fatimadrott.weebly.com/

Ack världar och dra åt helvete

Alla lever i sin värld.

Bara jag lever i
– allas.
Utom i min. Vilken skulle det vara?
Efter en halv livstid av skit för att jag är fel
nästan alltid som en blixt från klar himmel
och från oväntat håll
för att jag inte klarar saker som alla andra tror är medfödda
för att jag inte kan oskrivna lagar som alla andra tror är
      medfödda
– kanske det är så enkelt som att jag vill vara elak?


Bara andras världar duger.
Min är obegriplig och ful och intresserar ingen.
Så allt liv måste komma från deras världar
och dessutom måste man lära sig dem för att försöka parera
      litet av slagen.
Som om något av det funkade.
Kanske vinner man förmånen att få leva ett tag bredvid

      människornas värld
men man blir inte insläppt i den
och man förlorar först sig själv och sen orken att göra nånting
      åt det.


Hen är ingen människa.
Hen liknar en människa men är ingen.
Inte ens ett monster utan något ännu lömskare. Kan lura en ett
      tag att hen är en människa.
Sånt kan man ju inte svara för hur man reagerar på.
Märket finns kvar i ens panna.
Bara litet tillsuddat så man kan få vänta litet längre på
      hammarslaget.


Det är inte vårt fel, sa ni.
Men mitt är det fan ta mig inte heller!
Man kan inte mer än slå knut på sig själv precis för jämnan
för att försöka klura ut allt rätt och inte släppa igenom nånting
      som är fel
och gå sönder av stressen
så att man blir ett levande lik för resten av livet
och folkskygg, för tyvärr dör man ju inte av ensamhet i det här
      landet.
Oftast.
Fast framsteg görs ju även i produktionen av olyckliga döda.

Ovanliga insikter i allas villkor?
Dra åt helvete!
Betala priset själv om du tycker det är rimligt.
Rädda mänskligheten från sig själv?
Det får ni göra
som orkar något,
som har barn,

som inte har betingats av så kallade medmänniskor till att få
      hjärtat i halsgropen av varenda minsta kontakt          med en människa.
Men ni har ju viktigare saker för er.


Och som ni själva har visat: det är ju er djurart, inte min.
Och ni har ju gett er fan på att utrota varenda art utom er.

P.K. Wensther

Bakom mina tårar

Tysta tårar, tär mig, inifrån. Smärtan klöser hjärta, lungor och hals. Allt jag kan göra, är att inte möta andras ögon. Ett enkelt knep, för att hindra dem, från att se, vatten som rinner, längs mina kinder.

Hatar deras reaktioner, och falska sympati. De kommer allt för gärna, med exempel, de försöker likställa, med mina erfarenheter. Förstår de inte, att
det känns, som om de föringar, mina upplevelser?

Ord räcker inte till, för att förklara, vad min verklighet är. I stället försöker jag fånga timmar i sekunder. Ber inte någon om att lyssna, då jag inte
kan forma ord.

Varje andetag, är en ansträngning. En möjlighet, för min själ, att fly. Kan inte bestämma mig, om jag vill stanna kvar, i denna värld, som sårat mig. Ingen vill se mer, än mina tomma leenden. Behöver ständigt låtsas, för att inte bli övergiven. Begraver mig själv i aktiviteter, för att hindra andra, från att lista ut sanningen, om vem jag är.

Hur det finns en önskan att förstöra allt, omkring mig. På samma sätt som världen, redan slipat ner berget, jag var. Känns som ett hån, att naiva människor får existera. Då jag behövt offra delar av mig själv, för att överleva, och bli accepterad.

Jag är koncentrerad och fångad, destruktion. Död i levande form. Behöver ständigt resa mig, från den varma askan, av vem jag förut var. Låtsas endast fortfarande vara människa, för andras räkning.

Allt jag kan göra, för mig själv, föraktas. Endast jag, får inte göra fel. Ständigt en balansgång, över ett stup av lava. Bränner mig ständigt, på andras
känslor, och fördomar.

Kväver människor mig avsiktligt, eller saknar de förståelse, i hur de sakta dödar mig? Perfektion är ett spel, som inte går att vinna. Ändå är vi många som
spelar. Vi gömmer oss, bakom leenden, och bedrifter.

Felsteg möts av hård kritik, och mänskliga gamar. Avundsjuka skapar rovdjur, som vill slita oss i stycken. Få, om någon, tillåter oss att vara sårbara.
Likt hajar, väntar de, på doften av blod.

Vilket lämnar mig till ensamheten, för stunder, av acceptans. Nattens mörker, den sannaste kramen. Vännen, som inte kräver ett skådespel, för att ge
mig en chans. Den kraften lånar mig en axel, för mina tysta tårar, och ger mig styrka, för att leva, även om det känns, som om jag tärs inifrån.

Av: Fatima Drott

https://fatimadrott.weebly.com/

Vintervisa

eller

Vinter i världen

efter "Ack, nu är det vinter" av Zacharias Topelius


Nu är det vinter
och omdömet slinter.
Politiska finter
går bra, går bra!
Storkarlar älta
i kognitiv hälta
mens isarna smälta
– hurra, hurra!


Så lämna vi hemma

moral i dilemma
och möte vi stämma
i sjön, min vän.
Men ändrom vår karta!
Då måste sig arta
terrängen. Så smarta
vi äro – igen!


Med svampmolnens skugga
vi fienden hugga
när de vilja tugga
sig in i vår flock.
Mörker i minne,
köld i sinne,
bäst stanna inne
– där brinner man ock.

P.K. Wensther