Flickan vid bänken

Flickan sitter vid bäcken och gråter.
Hon ser sin spegelbild i det klara vattnet,
och hon ser tårarna som hon fäller.
Hon hör en röst som ropar,
rösten ropar hennes namn.
Rösten säger till flickan;
Var inte rädd, jag är inte farlig, jag har ett budskap till dig.
”Acceptera dig själv som du är och inte som alla andra tycker du ska vara”.
Flickan tittar upp,
hon ser en vitklädd skepnad som ler och försvinner bort.

Flickan sitter vid bäcken,
hon ser sin spegelbild,
flickan ler, tårarna finns inte mer

Text: AQ

Att såra

Varför sårar vi varann? Är det för att vi inget bättre vet? Tycker vi går i gamla spår. Det är alltid samma gamla bråk. Argumenten är gamla och nötta.Ändå såras vi av vassa pikar och ord jag inte längre vill förstå. Tystnaden är en smäll i ansiktet, om inte mer som klor rivandes i lungor.

        Varför gör vi detta mot varann? Är det för att vi vill tillintetgöra varann? Tycker vi är fast i gamla ovanor. En repris av att höra och skrika versioner av ”du duger inte som du är”. Ju mer vi såras, desto mer anser vi är okej, för att ge igen. Vi hävdar rättvisa, medan vi tvingar varandra att svälja sand. Stundtals dolt som goda råd.

        Mest sårande är förtroende som bryts. När vi fråntas rätten att kunna vara svaga, ens för ett ögonblick, blir vi inte mycket mer, än ett skal av oss själva. Allt i ett försök, att aldrig igen, bli sårad.

Av: Fatima Drott