Ordas blogg

Ja, det var väl ungefär det. Ingen förkaring till just det här jordebesöket, om han nu menade sig vara Gud. Ingen springa i ordflödet att ställa frågor i, i varje fall ingen som jag orkade försöka bända isär och pressa mig igenom. Den där frågan om vad vi människor skulle göra åt den situation vi själva har försatt oss i, den ställde jag inte heller – den svarade han på ändå.  Det här samtalet – eller monologen – var det sista jag hörde av honom, jag eller någon annan jag kände. Sedan var han bara puts väck. Ingen visste ju hans personnummer och först då kom vi på att vi inte ens visste var han bodde, alla hade bara trott att någon annan bland oss kände honom litet bättre och visste sådant. Vi försökte få veta något om honom via Skatteverket. Han hade ett vanligt namn, men hur vi än plöjde verkade det inte finnas någon person som passade. Vi övervägde att anmäla honom försvunnen hos polisen men någonting fick oss att inte göra det. Kanske en känsla av att han inte ville det, att h...

– Hur ni ska klara er nu när ni håller på å förstör jorden för er? Hur ska jag kunna veta det hade ni tänkt? Jag har bara skapat er. Tror ni inte jag har annat å göra än å följa upp ett långkok som vart lite fel från början?  Och var har ni fått det där ifrån att jag skulle va klokare eller godare än er? (Ja, ni säjer "det heter 'än ni'", men nu säjer jag "än er". Det är min förtjänst att ni ens har nån satans grammatik!) Klok eller god är inget man blir när man är gudomlig. Det är snarare rätt tråkigt faktiskt. Tänk dej själv att sitta där i oändlighetens inte ens ekande tomhet och ha koll på allt – och ändå inte. Små skitsaker stretar emot som kvistar i träbitar och vad är meningen med det kan man inte fråga för där sitter man och ÄR meningen. Den som finns i alla fall. I evigheters evighet amen.  Mytologi, herregud! Klart sysslolösa överklassyngel med för mycket tid å slå ihjäl måste slå ihjäl den på nåt sätt, supa knulla festa hänga nio nätter i en ask ...