Ordas blogg

 Förlorad framtid Sörjer en förlorad framtid. Möjligheter som aldrig kommer se morgondagens ljus. Det är våra forna drömmar som dött. Själva är vi kvar. Vi har bara gett upp. All mening har försvunnit.           Vad jag förr kunde ha sagt lever som isspjut i mina lungor. Kalla ord når stundtals upp genom min strupe. Tyst viskar jag att ”världen skulle vara bättre utan oss, och vårt kalla hat”.           Smaken är som bränt kött i munnen. Tvingar mig själv att svälja, andas och se vad vi gjort av världen. Ensamheten vi tvingar varandra till. Oron som vi gett liv i vinden. Kan du ens minnas vad en sann vän ska vara?           För det kan inte vara vad vi har nu. Inte när mitt självhat vill dra ner dig till avgrundens djup och kväva dig med aska från helvetets aktiva vulkaner. Till och med mina tankar luktar brända, opåverkat av kylan som ständigt försöker dränka mina andningsvägar.    ...

 Tiden vi hade var alldeles för kort. Men det skulle jag kunnat hävda oavsett längden av vår bekantskap. Det hör ju saken till, när personen vi pratar om, ses som något extra. Mänskligt på sätt och vis, att alla fina ord måste vänta, tills vi inte längre kan höra dem.           Så därför står jag här idag och hävdar att världen är fattigare utan dig. Sak samma om vi i andra fall skulle tappat kontakten efter något eller några år. Allt som spelar roll är tankar om vad som skulle ha varit.           Idealdrömmen som egentligen hade en liten chans att bli verklighet, är nämligen alltid vad vi tänker på, när vi pratar om att vår tid tillsammans var alldeles för kort. Fatima Drott