Förlorad framtid
Sörjer en förlorad framtid. Möjligheter som aldrig kommer se morgondagens ljus. Det är våra forna drömmar som dött. Själva är vi kvar. Vi har bara gett upp. All mening har försvunnit.
Vad jag förr kunde ha sagt lever som isspjut i mina lungor. Kalla ord når stundtals upp genom min strupe. Tyst viskar jag att ”världen skulle vara bättre utan oss, och vårt kalla hat”.
Smaken är som bränt kött i munnen. Tvingar mig själv att svälja, andas och se vad vi gjort av världen. Ensamheten vi tvingar varandra till. Oron som vi gett liv i vinden. Kan du ens minnas vad en sann vän ska vara?
För det kan inte vara vad vi har nu. Inte när mitt självhat vill dra ner dig till avgrundens djup och kväva dig med aska från helvetets aktiva vulkaner. Till och med mina tankar luktar brända, opåverkat av kylan som ständigt försöker dränka mina andningsvägar.
Så se förruttnelsen i världen och hur rädsla bryter ner allt som var vackert. För allt jag kan se, är en förlorad framtid.
My sorrow
Why does sorrow feel lonely? As if no one can understand what I am going thru. Can barely remember how to breath. Is it even necessary? Because I do not want to stay, in this unreal world.
Everything is a hardship, even as nothing seems to reach me. I am drowning in a bubble of misery. Hurting from within, just because I know that you left. As if I wasn´t enough, and never will be.
It doesn’t matter, if you can’t hear my cries of pain, loud in the silence. They are still here in the world, were no one can understand, my sorrow.
Att få glömma
Låt mig glömma allt som var bra. Vill nämligen inte minnas allt jag saknar. Tror det skulle vara lättare. Det är svårt att existera nu, kvävd av alla minnen.
Försöker förklara, men blir endast kallad egoistisk. Smakar surt och möjligen även som mögel.
Men jag vill fortfarande glömma allt jag förlorat. Ty vetskapen att minnen är allt som finns kvar, är en tragedi. Att jag inte längre kan höra dina tydliga glada och uppmuntrande ord, är som om alla världens ljud har tystnat.
Vill inte fortsätta bli lurad till att tro att jag ser dig bland skuggorna. Ständigt borta, när jag vänder mig för att se dig. Sökandes efter din doft av valmo, vanilj och violer.
Så jag ber världen att låta mig glömma, allt som var bra.
Fatima Drott