Ordas blogg

Hade en kompis ett tag. Om nu kompis är rätta ordet. Men bekant känns ännu mer fel. Kompis – eller vad ska man annars säga? – men inte bekant. På något sätt var han som vem som helst. På något annat sätt var han litet för mycket som vem som helst, men inte som någon karikatyr heller. På något tredje sätt var han inte alls som vem som helst, kändes som om han bar på en ryggsäck som gick eoner tillbaka och som det var bäst att hoppas att han aldrig öppnade, för då kanske man skulle få svårt att återvinna sitt mentala fotfäste. Kanske litet som den uråldriga vetskap man kan se ibland i ett spädbarns ögon – eller läsa in? Men nej – det är att ge honom för mycket. Han var väl bara skum på något sätt. Eller något. Eller... ja. Han talade nästan aldrig om sig själv och när han gjorde det satt man ändå där efteråt med en egendomlig känsla av att ingenting ha fått veta. Samtidigt fick man känslan att tala om sig själv var det han gjorde jämt, och jag vet att fler än jag blev trötta på honom på...