Ordas blogg

 Sorg kan vara fin. Det är kärlekens sårbarhet gestaltad hos oss. Beviset på att vi har brytt oss. Men det är hårt att vara i stormens mitt. Stilla fast, medans allt runt omkring, tycks gå i tusen bitar.           Kan känna hur det egentligen är vem jag var som bryts ner. Människan som älskade dig, med allt hon var. Den enda individen som aldrig hatade min sårbarhet var du. Personen som gav mig styrkan att möta allt, var du.           Förstår inte hur jag ska klara mig nu. Världen är kall utan dig. Solen som värmde min existens var du. Vill känna doften av sandelträ, rabarber och nyklippt gräs, medans jag är i din famn.           Kände mig trygg där, när jag kunde låtsas att ingen annan såg mig. Allt folk gjorde var att gå runt oss. Ostörda förblev vi i folkvimlet. Som om vi var tvålen, som vidrörde vattnet, i det där experimentet med peppar.           Är svårt at...

Jag fann dig på samhällets skrothög där vi båda hörde hemma  Vi är jämlikar lika osäkra båda två lika fattiga men du är också min lärare och jag är din på osäker mark med en uråldrig säkerhet  Du är min lärare i bilder som har burit många generationer och ska bära många än även om de vi är nu svälter ihjäl eller tar sig vidare Tvillingtext till den tidigare dikten utan namn P.K. Wensther

 Du existerar i varje paus. För när jag inte gör något annat tänker jag på dig, och stunderna vi hade tillsammans. Främst gläds jag åt allt vi gjort, sagt och upplevt. Synd att vi inte längre kan ses. Men ändå har jag känslan av att du fortfarande finns kvar här hos mig.           Likt en vakande ängel, tycks du beskydda mig. Sjungandes med vinden som leker med mitt hår. Ingen annan behöver tro på att du är kvar. Eller känna smaken av salta tårar, med vetskapen av att jag inte längre kan känna din doft av ålderdom, lavendel och äpplen.           Känner nämligen att du är här med mig, likt golvet jag står på, varje gång livet lämnar mig, med både små och långa pauser. Där du existerar lika verklig som när du levde här på jorden. Fatima Drott

Att säga att jag saknar dig, är som att hävda att det finns vatten i havet. Men vad kan jag säga, bortom det självklara? Smärtan av ditt minne bränner mig dagligen. Likt ett bi, virrandes inuti mitt hjärta, härjar ekot av din existens.         Vibrerande och susandes färdas dina ord fortfarande hos mig, trots den fysiska tystnaden. Tomheten tycks erövra vad som finns kvar av verkligheten. Men jag törs inte lita på vad jag ser. Upplysta ansikten är stundtals synliga igenom sorgens dimma.         Ibland tror jag mig se dig där, tillsammans med andra förlorade av världen. Min närmaste tröst om nätterna är att dricka varm chockad, till minne, tröst och ära, i ditt namn.         Allt för att inte fastna vid hur mycket jag saknar dig varje gång doften av dagg, papper och kamomill, gör sig till känna, för att försöka lura mig, att du finns kvar, i världen där jag lever, ensam kvar. Fatima Drott