Sorg kan vara fin. Det är kärlekens sårbarhet gestaltad hos oss. Beviset på att vi har brytt oss. Men det är hårt att vara i stormens mitt. Stilla fast, medans allt runt omkring, tycks gå i tusen bitar.
Kan känna hur det egentligen är vem jag var som bryts ner. Människan som älskade dig, med allt hon var. Den enda individen som aldrig hatade min sårbarhet var du. Personen som gav mig styrkan att möta allt, var du.
Förstår inte hur jag ska klara mig nu. Världen är kall utan dig. Solen som värmde min existens var du. Vill känna doften av sandelträ, rabarber och nyklippt gräs, medans jag är i din famn.
Kände mig trygg där, när jag kunde låtsas att ingen annan såg mig. Allt folk gjorde var att gå runt oss. Ostörda förblev vi i folkvimlet. Som om vi var tvålen, som vidrörde vattnet, i det där experimentet med peppar.
Är svårt att höra människorna som flyr till den metaforiska skålens kant, säga att de förstår min smärta. Behöver skrika att de ljuger, men allt jag gör är att tydligt gråta, med hjärtat fast, i halsen.
Fatima Drott