Förtryck

De ber om tystnad, av dem de torterar. Att orden aldrig får måla dem, i negativt ljus. Sanning är relativ, i synnerhet för dem som vill dölja den.

       Lever i en värld full med miljarder av perspektiv. Trots det predikas endast en berättelse här. Den är varken din eller min. Utan endast den vi måste hålla oss till, för att inte bli dömda till fängelse. Där det mest positiva är de gråa betongväggarna.

       Finns en rädsla i luften. Kvav och svavelaktig, äter den oss inifrån. Ord måste sväljas, för att inte riskera vår frihet. Smakar som jord i munnen. Hör vad de vill pränta in i min hjärna. Samma berättelsepoäng hela tiden. Variationen är ytlig och långt ifrån tillfredsställande. Vill säga något annat. Drunknar i propaganda.

       Går inte att hitta ett enda kvarter, utan att känna hur de vill pressa in sin berättelse genom min hals. Blir ständigt kvävd, av detta förtryck. Kan inte vara mig själv där ute. Misstänker att folk kommer agera som armar, till ett monster, för att skydda sig själva.

       För det finns inget vi. När alla lever under principen, var individ för sin egen räkning. All samhörighet är en lögn, när vem som helst, är redo att förråda sina vänner. Ser det hända hela tiden. Insamlandet av dem som sagt emot den falska sanningen. Hur bleka de blir, när någon de förtrott sig till, kastar dem till maktens gamar.

       Skrik och tårar följer ibland. Många förblir tysta, till den graden att resten av rummet tystnar. Sett många dömande blickar, leta och hitta förrädare. Somliga tittar undan med skam. Vissa tror sig för stunden överlägsna. Endast stunden är viktig, illusionen om att de nu är säkra.

       Ingen är trygg i denna typ av sociala klimat. Makthavare blir till dockor och karikatyrer. Massorna leds av endast rädsla eller falska ideal. Fri vilja är sällan mer, än en vacker lögn.

       Kulturen som omger oss, bejakar ständigt makten. Då det är vad som ger mat på bordet. Plus att kritisera makten, kan leda till din död. I synnerhet om det finns de som är redo att lyssna.

       Åsikter som yttras, behöver tillhöra retoriken, vi ständigt matas med. Människors variation göms undan, i skrymslen och vrår. Dölj vem du är, för din egen säkerhet, Ty det är omöjligt att veta, vem som är redo att offra dig, för illusionen, om sin egen trygghet.

       Valen är få och aldrig utan konsekvenser. Fångade som vi är, mellan askan och elden. Båda kan räknas till tortyr. Men bara en utav dem, kan komma med ett slut. Frågan är endast, om vi överlever elden. 

Av: Fatima Drott

https://fatimadrott.weebly.com/

Dömande blickar

Jag vill få vara mig själv, utan att möta dina dömande blickar. Förväntningar förföljer mig. Ett arv från att ha kunnat spela människa.

       Är inte samma typ av varelse som du. Sociala spel, är för mig, en påtvingad lek, för att inte bli utefryst, från alla sammanhang.

       Vissa tror att jag var född för denna typ av umgänge. De missar hur all min koncentration är på nuet och dem som är fysiskt närmast. Resten av rummet existerar knappt för mig.

       Behöver anstränga mig, för att bli accepterad. För till och med utan förutsättningarna, är jag en social och extrovert individ. Missar nyanser, då de alltid går omärkta förbi.

       Ställer till det, mer än jag vill medge. Anser att klarspråk, alltid borde vara absolut. Att vita lögner, är slöseri, på tid och luft. Samtidigt som jag alltför ofta fastnar, med att inte ha rätt ord, utan att bli grym och hänsynslös.

       Finns andra som har tillgång, till kommunikation, bortom vad som bokstavligen sägs i ord. Mästare på vita lögner, som lyckas vara precis tillräckliga, för att fortsätta få, vad de vill och behöver, från bekanta, utan att göra dem till vänner.

       Folk som blir nervärderade, utan att ta illa upp, därför att de missar, vad som verkligen sades. Då andra än jag, automatiskt undviker, att säga ”Du är inte tillräcklig, för att jag ska vilja spendera tid med dig”.

        Låter dig vara den du är, bäst jag kan. Trots att du existerar med brister, som irriterar mig. Anser att detsamma inte gäller, hur du behandlar mig. Ständigt måste allt förbli, mitt absolut bästa.

       Endast du får göra misstag. Själv får jag inte ens utrymmet för att andas. Luften som finns, är kvav och instängd. Vad jag ser är bitar, som tycks hela, på grund av reflektionerna, i kalejdoskopet som jag är fångad i.

       Totalt krossad och trasig, även om ingen annan kan se eller förstå. Leker med ljus och illusion, för att dölja att jag inte är mer, än ett liv redan försakat, för andras nöje och räkning.

       Ber om att inte bli dömd, för vad jag saknar. Ber om att få uppmärksamhet, på mina styrkor. Ber om att bli accepterad, för den jag är, utan dina dömande blickar.

Av: Fatima Drott

https://fatimadrott.weebly.com/

Världens tårar

Försöker räkna regnets tårar. Till den graden att nummer dränker mig på sekunder, bättre än vattnet som faller från himmelen. Världen är ledsen idag. Känner det med varje droppe, som slår ner på min hy. Likt toner fast i en melodi, smattrar regnet mot allt. Varje droppe en egen not, laddad med minnen, tankar eller känslor.

       Förstår inte allt. Hela världens historia vilar i vattnets minne. Berättelser äldre än de första plantorna. En evighet för människor, kan inte mäta sig med existensens totalitet. Vi var aldrig skapade för att stanna. Vi är endast ett uttryck av världens kreativitet. Vi lever på lånad tid.

       Människor har ingen verklig makt över världen. Att tro det är en illusion. Då vi förblir endast en idé, formade av var och när vi lever. Likt en simulering lever varje individ och varelse på jorden. Aldrig mer än leksaker, för världens verkliga krafter.

       Självklart kan allt som lever nu, påverka varandra och sin omgivning radikalt. Men ingen av oss skapade existensens lagar. Universums berättelse kan vi inte begripa, då vi är mindre än droppar i havet. Mindre maktlösa, än världens enskilda tårar.

Av: Fatima Drott

https://fatimadrott.weebly.com/

Kugghjul och fiendskap

Ser inte vad andra ser. Hör med selektiva öron. Ord som drömmer. Ord som lovprisar. Ord som är. Tittar in i dina ögon och undrar, hur du kan se något, av värde.

       Vi är långt ifrån lika. Våra värderingar är som natt och dag. Vad jag har att ge, uppskattas inte i din värld.

       Mina färdigheter är skapta för en annan typ av vardag. En hårdare typ, där alla alltid konkurrerar.

       Hjälpsamhet är, för mig, ett främmande koncept. Lärt mig att vara ensam. Att ingen kan bry sig om mig. Då alla jag känt, tävlar om rätten att räknas, som mer, än ett kugghjul, i livets maskineri.

       Letar efter sanningen, bakom alla snälla ord, då de måste vara falska. Kniven folk håller bakom ryggen, måste existera, även om jag inte kan se den.

       Människor är grymma hänsynslösa djur, till och med om de kan spela civiliserade.

       Väntar på ett hugg, från gräset. Gift som vill in, till mitt hjärtas alla vrår. Då fiendskap, är allt jag känner till. Vad jag alltid ser och hör.

Av: Fatima Drott

https://fatimadrott.weebly.com/