Jag vill få vara mig själv, utan att möta dina dömande blickar. Förväntningar förföljer mig. Ett arv från att ha kunnat spela människa.
Är inte samma typ av varelse som du. Sociala spel, är för mig, en påtvingad lek, för att inte bli utefryst, från alla sammanhang.
Vissa tror att jag var född för denna typ av umgänge. De missar hur all min koncentration är på nuet och dem som är fysiskt närmast. Resten av rummet existerar knappt för mig.
Behöver anstränga mig, för att bli accepterad. För till och med utan förutsättningarna, är jag en social och extrovert individ. Missar nyanser, då de alltid går omärkta förbi.
Ställer till det, mer än jag vill medge. Anser att klarspråk, alltid borde vara absolut. Att vita lögner, är slöseri, på tid och luft. Samtidigt som jag alltför ofta fastnar, med att inte ha rätt ord, utan att bli grym och hänsynslös.
Finns andra som har tillgång, till kommunikation, bortom vad som bokstavligen sägs i ord. Mästare på vita lögner, som lyckas vara precis tillräckliga, för att fortsätta få, vad de vill och behöver, från bekanta, utan att göra dem till vänner.
Folk som blir nervärderade, utan att ta illa upp, därför att de missar, vad som verkligen sades. Då andra än jag, automatiskt undviker, att säga ”Du är inte tillräcklig, för att jag ska vilja spendera tid med dig”.
Låter dig vara den du är, bäst jag kan. Trots att du existerar med brister, som irriterar mig. Anser att detsamma inte gäller, hur du behandlar mig. Ständigt måste allt förbli, mitt absolut bästa.
Endast du får göra misstag. Själv får jag inte ens utrymmet för att andas. Luften som finns, är kvav och instängd. Vad jag ser är bitar, som tycks hela, på grund av reflektionerna, i kalejdoskopet som jag är fångad i.
Totalt krossad och trasig, även om ingen annan kan se eller förstå. Leker med ljus och illusion, för att dölja att jag inte är mer, än ett liv redan försakat, för andras nöje och räkning.
Ber om att inte bli dömd, för vad jag saknar. Ber om att få uppmärksamhet, på mina styrkor. Ber om att bli accepterad, för den jag är, utan dina dömande blickar.
Av: Fatima Drott
https://fatimadrott.weebly.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar