Ordas blogg

Vill du höra att du är perfekt? Att du inte kan göra något fel? Den falska piedestalen kan då bli din. För visst har du brister. Självklart kan du göra fel. Dessvärre behöver ingen annan acceptera detta. En perfekt fasad kan lätt fängsla dig. Dina misstag blir aldrig accepterade. Eftersom piedestalen kräver det omöjliga. Ingen kan konstant vara perfekt. Misstag gör vi alla. Allt annat är omöjligt. Av: Fatima Drott https://fatimadrott.weebly.com/  

Mina känslor är mitt livs kompass. Har däremot länge behövt leva utan dem. Vet inte längre vad något betyder för mig. Fattar alla mina beslut på vem jag förut var. Känner inte längre till min egen sanning. Andra tror på rollen jag spelar. Och det sårar mig. Vet att det är självförvållat. Hindrar däremot inte smärtan, när ingen kan se bortom fasaden. Allt de förstår känns falskt. Försöker ibland prata om min verklighet. Lyckas aldrig säga allt. Trotts det får jag höra att de förstår. Möjligen den bråkdelen jag lyckats bryta ner. På vilket sätt är det deras bedrift? För till och med när jag gjort allt, hör de vad de vill. Av: Fatima Drott https://fatimadrott.weebly.com/

Mitt språk, är mina ord. Mitt språk, är vad jag säger. Mitt språk, är min verklighet.  Av: Fatima Drott https://fatimadrott.weebly.com/

Balanserar i timglasets sand. Sjunker stundtals ner, för att genast kämpa mig uppåt. En kamp mot tid, jag inte kan vinna. Sanden jag står på, blir ständigt mindre, då den sjunker ner, till nästa rum av glas.        Folk tittar på, som om jag endast är underhållning, skapad för deras skull. Helt missar de hur verkligt mitt dilemma är. I stället för ett iscensatt skådespel, där allt endast är på låtsas.        Vill kunna tro på det andra ser. I utbyte för att veta och leva, med svårigheterna som omger mig.        Försöker ibland välta timglaset, jag lever i. Lyckas aldrig. Är i stället högre krafter, som tycks vända konstruktionen, jag känner till, som min verklighet.        Får knappt sova, då det alltid finns en risk att jag blir begraven i tidens sand. I synnerhet när vändningen nyligen skett på nytt. Vänts åter för att stå på en av timglasets plattor.   ...

Någon har slagit knut på min strupe. Luften har näst intill fastnat. Lätena jag skapar blir aldrig ord. Men allt jag får till hjälp, är mer tid.        Behöver en hand eller två. Att någon reder ut knuten, som är i vägen, för min talförmåga.        Vill böna och be, om hjälp. Vet däremot att ingen kan förstå mig, utan ett språk. Väntar i stället på att andra ska kunna gissa rätt, när det kommer till hjälpen, de ger mig.        Sällan blir det rätt. Men jag har inget val, då jag helt saknar alternativ. Lever på andras chanser och gissningar.        Blir dumförklarad, då jag tycks sakna medel för att kommunicera. De vet inte vad som försiggår i mitt huvud.        Allt de ser, är ett misslyckande, till människa. Låtsas ofta som att jag inte vet. I ett försök att minska smärtan. Lyckas aldrig riktigt, när sanningen ständigt stirrar mig i ögonen.   ...