Balanserar i timglasets sand. Sjunker stundtals ner, för att genast kämpa mig uppåt. En kamp mot tid, jag inte kan vinna. Sanden jag står på, blir ständigt mindre, då den sjunker ner, till nästa rum av glas.
Folk tittar på, som om jag endast är underhållning, skapad för deras skull. Helt missar de hur verkligt mitt dilemma är. I stället för ett iscensatt skådespel, där allt endast är på låtsas.
Vill kunna tro på det andra ser. I utbyte för att veta och leva, med svårigheterna som omger mig.
Försöker ibland välta timglaset, jag lever i. Lyckas aldrig. Är i stället högre krafter, som tycks vända konstruktionen, jag känner till, som min verklighet.
Får knappt sova, då det alltid finns en risk att jag blir begraven i tidens sand. I synnerhet när vändningen nyligen skett på nytt. Vänts åter för att stå på en av timglasets plattor.
Genast börjar sanden falla. Torr och hård, börjar den fylla mitt rum. Tar bort platsen som fanns för luft. Andning blir svårt, då syret främst är en illusion.
Lever i en värld, som gränsar, mellan fantasi och verklighet. Ting som bör vara möjliga, går inte att förverkliga. Annat som ska vara omöjligt, går som på räls.
Logiken har övergivit dessa trakter. Väntar på en förändring, som aldrig kommer. Sand finns i mina kläder och i min mun. En torrhet vill ta över.
Väntar nästan på att bli mumifierad. Försöker låtsas att mina problem inte kan nå mig. Medans jag åter klättrar för att inte begravas av sanden som rinner, från mitt tak.
Varje korn, är en svårighet, jag ständigt behöver överkomma. Stundtals blir de mer. Likt magiska skarabéer, kan de leka med verkligheten. Allt tycks ske, efter insekternas regler.
Tycker mig vara en leksak för andra. Helt utan verklig makt. Skriker ibland, i ett försök om att bli utsläppt från mitt fängelse. Skapar tillfälliga ekon, som inte tycks nå rummet, där timglaset står.
Till synes bortglömt, av sin omvärld. Existerar inte ens som en tanke, för dem där ute. Min ständiga rotation, sker utan händer. Automatiskt blir jag alltid vänd, efter sanden runnit ut.
Vill ut till verkligheten, där alla andra är. Där det finns mer färger, än dem som tillhör sand. Ett rum fyllt med böcker, stolar och bord, som sin grund. Skatter är resten, i alla dess former, ständigt utsprida bland allting annat.
Snäckor, flaskor och timglas, är bara några exempel, på vad som går att finna. Själv är jag i ett av dessa timglas. De andra saknar livsformer, utav vad jag kunnat se. Kornen bland dem, har däremot större variation. Kulor av glas, vätskor och sand i alla möjliga färger.
Stundtals tycks de vara vackra hantverk. Men större delen av tiden, ser jag dem som andra former av fängelsen, för någon som mig. Miljöbytet jag vill ha är större. Luften där ute måste vara friskare, än den jag här andas. Vilket endast är en förlängning av min torra sand.
Ser möjligheter komma och gå, för alla utom mig. Jag som alltid behöver balansera på sanden, i mitt timglas.
Av: Fatima Drott
https://fatimadrott.weebly.com/