Mina känslor är mitt livs kompass.
Har däremot länge behövt leva utan dem.
Vet inte längre vad något betyder för mig.
Fattar alla mina beslut på vem jag förut var.
Känner inte längre till min egen sanning.
Andra tror på rollen jag spelar.
Och det sårar mig.
Vet att det är självförvållat.
Hindrar däremot inte smärtan,
när ingen kan se bortom fasaden.
Allt de förstår känns falskt.
Försöker ibland prata om min verklighet.
Lyckas aldrig säga allt.
Trotts det får jag höra att de förstår.
Möjligen den bråkdelen jag lyckats bryta ner.
På vilket sätt är det deras bedrift?
För till och med när jag gjort allt,
hör de vad de vill.
Av: Fatima Drott
https://fatimadrott.weebly.com/