Någon har slagit knut på min strupe. Luften har näst intill fastnat. Lätena jag skapar blir aldrig ord. Men allt jag får till hjälp, är mer tid.
Behöver en hand eller två. Att någon reder ut knuten, som är i vägen, för min talförmåga.
Vill böna och be, om hjälp. Vet däremot att ingen kan förstå mig, utan ett språk. Väntar i stället på att andra ska kunna gissa rätt, när det kommer till hjälpen, de ger mig.
Sällan blir det rätt. Men jag har inget val, då jag helt saknar alternativ. Lever på andras chanser och gissningar.
Blir dumförklarad, då jag tycks sakna medel för att kommunicera. De vet inte vad som försiggår i mitt huvud.
Allt de ser, är ett misslyckande, till människa. Låtsas ofta som att jag inte vet. I ett försök att minska smärtan. Lyckas aldrig riktigt, när sanningen ständigt stirrar mig i ögonen.
Blickarna som möter mina, tycks ta hand om mig. Nästan som om de söker empati, från mig.
Vägrar att tycka synd om dig, bara för att du valt, att hjälpa mig. Håller dig inte fången. Inget hindrar dig från att göra annat, med ditt liv och ta avsked, från mig.
Invaliden, med en knuten strupe.
Av: Fatima Drott
https://fatimadrott.weebly.com/