Att säga att jag saknar dig, är som att hävda att det finns vatten i havet. Men vad kan jag säga, bortom det självklara? Smärtan av ditt minne bränner mig dagligen. Likt ett bi, virrandes inuti mitt hjärta, härjar ekot av din existens.
Vibrerande och susandes färdas dina ord fortfarande hos mig, trots den fysiska tystnaden. Tomheten tycks erövra vad som finns kvar av verkligheten. Men jag törs inte lita på vad jag ser. Upplysta ansikten är stundtals synliga igenom sorgens dimma.
Ibland tror jag mig se dig där, tillsammans med andra förlorade av världen. Min närmaste tröst om nätterna är att dricka varm chockad, till minne, tröst och ära, i ditt namn.
Allt för att inte fastna vid hur mycket jag saknar dig varje gång doften av dagg, papper och kamomill, gör sig till känna, för att försöka lura mig, att du finns kvar, i världen där jag lever, ensam kvar.
Fatima Drott