Gud - del fyra

Ja, det var väl ungefär det. Ingen förkaring till just det här jordebesöket, om han nu menade sig vara Gud. Ingen springa i ordflödet att ställa frågor i, i varje fall ingen som jag orkade försöka bända isär och pressa mig igenom. Den där frågan om vad vi människor skulle göra åt den situation vi själva har försatt oss i, den ställde jag inte heller – den svarade han på ändå. 

Det här samtalet – eller monologen – var det sista jag hörde av honom, jag eller någon annan jag kände. Sedan var han bara puts väck. Ingen visste ju hans personnummer och först då kom vi på att vi inte ens visste var han bodde, alla hade bara trott att någon annan bland oss kände honom litet bättre och visste sådant. Vi försökte få veta något om honom via Skatteverket. Han hade ett vanligt namn, men hur vi än plöjde verkade det inte finnas någon person som passade. Vi övervägde att anmäla honom försvunnen hos polisen men någonting fick oss att inte göra det. Kanske en känsla av att han inte ville det, att han kunde ta hand om sig och inte ville eller brydde sig om att bli eftersökt. Kanske en rädsla för att också polisen skulle gå bet redan i registren och tro att vi var galna eller hittade på. Kanske en rädsla för att vi skulle börja undra själva om vi var galna. Men samvetet gnager att vi inte gjorde mer – åtminstone mitt.

P.K Wensther

Del ett, del två och del tre av textserien "Gud"