Smulan på bordet känner sig ensam och bortglömd. För den var en del av ett bröd. En ordentlig limpa, som först blev skärd i bitar. Men det gick fortfarande an, då smulan fortfarande var kopplad till de andra. Vänner och familj som alltid hade funnits där.
Värre var den varma brödrosten, där de brändes tillsammans, och blev hårdare av erfarenheten. Smöret som breddes på var lindrande, trots att det var salt.
Doften av rostat bröd omgav dem inte länge, innan en tugga försvann. De kunde höra hur vänner och familj maldes sönder av människan. Knaster, kras och åter knaster, ansåg smulan att det lät.
Hela sällskapet av familj och vänner försvann på det viset. Själv hade smulan fallit ner. Nu totalt ensam, på den vita bordsskivan. Begrundandes sin existens, och frågan, om det är värt att vara, om det samtidigt betyder, att man är helt bortglömd.