Att andas, känns som att svälja, smärta. Luften tycks inte kunna nå mig. Något som borde vara en rättighet, är bortom mig. Ser färger flimra, gula och violetta, glimtar, mot en becksvart verklighet. Undrar vad de är, medan min medvetenhet svajar.
Tyngden är i min kropp, men gravitation är ett minne blott. Känner pulsen i mina ben, likt den sista trumman. Ljuden jag hör kommer inifrån. Magens kvidande, hjärtats slag, och flödet, av mitt blod. Ständigt där, och alltid, återkommande.
Förlorat greppet om tid. Känns som om min kropp vill falla ihop. Vet inte när jag senast åt. Tror vad jag bryter ner, är mig själv.
Smaken av blod och järn, allt jag kan minnas. Mitt eget, från när jag bet sönder tungan. En smärta, jag kunde styra, när luften övergav mig.
Kan inte andas. Finns inget att andas. Vakuumet är verkligt, och knackar ständigt på. Väntandes, på att jag, ska överge mig själv, till intet.
Av: Fatima Drott