När klorofyllet dras tillbaka och löven inte gör någon nytta
längre
– som löv
– då kommer färgerna fram.
Som våra bilar och kylskåp och mediciner kom fram när vi
började tära på jordens kapital och inte bara räntan.
Nu återstår att utrota så många människor också att det inte
gör något.
Och kulturskatter, även andliga som begrepp om rättvisa och
mänskliga rättigheter.
Vi har redan börjat.
Och om jag kunde ha kommit på vad annat jag skulle skriva om
hade det ändå känts meningslöst.
Amatörskriverier av en sjuk person som inget orkar är ju inte en
spott i världshavet mot allt vi håller på att slarva bort.
Och efter andra världskriget undrade till och med en del
europeer
– vi som är vana att vara förtryckarna och slippa tänka på hur
våra offer har det –
yrvaket hur man någonsin anständigtvis kunde skapa något
vackert igen.
Det var inget mot vad som kommer.
Vi rika har tagit världen som gisslan, gjort den till ett slags
Theresienstadt
– ett skådeläger för alla vi kommer att utrota
i hopp om att själva slippa hamna där.
Men vad har jag för rätt att skriva om det heller?
Visserligen är jag i fara som
lat bidragsparasit
och invandrarkramare
och PK-vänster
och miljöfascist
och feminazist
och regnbågig
och allt det där,
men det har inte kostat mig så mycket än.
Än så länge har jag mest haft en djävla tur i lotteriet om att bli
vit och rik och föremål för ännu inte nedrustad välfärd.
Och se så otacksam jag är!
P.K.Wensther
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar