Tysta tårar, tär mig, inifrån. Smärtan klöser hjärta, lungor och hals. Allt jag kan göra, är att inte möta andras ögon. Ett enkelt knep, för att hindra dem, från att se, vatten som rinner, längs mina kinder.
Hatar deras reaktioner, och falska sympati. De kommer allt för gärna, med exempel, de försöker likställa, med mina erfarenheter. Förstår de inte, att
det känns, som om de föringar, mina upplevelser?
Ord räcker inte till, för att förklara, vad min verklighet är. I stället försöker jag fånga timmar i sekunder. Ber inte någon om att lyssna, då jag inte
kan forma ord.
Varje andetag, är en ansträngning. En möjlighet, för min själ, att fly. Kan inte bestämma mig, om jag vill stanna kvar, i denna värld, som sårat mig. Ingen vill se mer, än mina tomma leenden. Behöver ständigt låtsas, för att inte bli övergiven. Begraver mig själv i aktiviteter, för att hindra andra, från att lista ut sanningen, om vem jag är.
Hur det finns en önskan att förstöra allt, omkring mig. På samma sätt som världen, redan slipat ner berget, jag var. Känns som ett hån, att naiva människor får existera. Då jag behövt offra delar av mig själv, för att överleva, och bli accepterad.
Jag är koncentrerad och fångad, destruktion. Död i levande form. Behöver ständigt resa mig, från den varma askan, av vem jag förut var. Låtsas endast fortfarande vara människa, för andras räkning.
Allt jag kan göra, för mig själv, föraktas. Endast jag, får inte göra fel. Ständigt en balansgång, över ett stup av lava. Bränner mig ständigt, på andras
känslor, och fördomar.
Kväver människor mig avsiktligt, eller saknar de förståelse, i hur de sakta dödar mig? Perfektion är ett spel, som inte går att vinna. Ändå är vi många som
spelar. Vi gömmer oss, bakom leenden, och bedrifter.
Felsteg möts av hård kritik, och mänskliga gamar. Avundsjuka skapar rovdjur, som vill slita oss i stycken. Få, om någon, tillåter oss att vara sårbara.
Likt hajar, väntar de, på doften av blod.
Vilket lämnar mig till ensamheten, för stunder, av acceptans. Nattens mörker, den sannaste kramen. Vännen, som inte kräver ett skådespel, för att ge
mig en chans. Den kraften lånar mig en axel, för mina tysta tårar, och ger mig styrka, för att leva, även om det känns, som om jag tärs inifrån.
Av: Fatima Drott