Mörkret var allt jag kände, innan gryningen. Ljuset som var skrämmande starkt och ville skada mina ögon. Plötsligt fanns det mer i världen, än vad jag kunde känna, mot min hud. Föremål i fjärran, i otaliga färger.
Undrar varför, jag tvingades lämna mörkret och min moders famn. Fanns ingen ömhet i ljuset, ingen förståelse för skuggorna, som alltid varit en del av mig.
Ljuset tar vad det vill ha, med rättfärdiganden som aldrig håller måttet, trots anspråk, på att ha högre moral. Vi förväntas bländas och glömma, deras svaga argument.
Allt för att lockas in, i deras retorik. Orden är inte lika sanna, som känslorna inom oss. Ändå förblir uppmaningen, att vi måste övervinna våra instinkter, och bli mer logiska.
Vet att jag inte vinner på denna konstruktion. I alla fall inte, genom mallarna, som förts fram, utav ljusets kämpar. De redan invigda och fjättrade, av maktens bojor.
Av: Fatima Drott