Stundens ögonsten

Hör trumman av ditt väsen. Viskningen som gömmer sig i dimman. Förlorat allt annat av mig själv. Bortom stunden, ögonblickets ögonsten. Glänsande och fager i ljusets famn.

Av: Fatima Drott

Flickan vid bänken

Flickan sitter vid bäcken och gråter.
Hon ser sin spegelbild i det klara vattnet,
och hon ser tårarna som hon fäller.
Hon hör en röst som ropar,
rösten ropar hennes namn.
Rösten säger till flickan;
Var inte rädd, jag är inte farlig, jag har ett budskap till dig.
”Acceptera dig själv som du är och inte som alla andra tycker du ska vara”.
Flickan tittar upp,
hon ser en vitklädd skepnad som ler och försvinner bort.

Flickan sitter vid bäcken,
hon ser sin spegelbild,
flickan ler, tårarna finns inte mer

Text: AQ

Att såra

Varför sårar vi varann? Är det för att vi inget bättre vet? Tycker vi går i gamla spår. Det är alltid samma gamla bråk. Argumenten är gamla och nötta.Ändå såras vi av vassa pikar och ord jag inte längre vill förstå. Tystnaden är en smäll i ansiktet, om inte mer som klor rivandes i lungor.

        Varför gör vi detta mot varann? Är det för att vi vill tillintetgöra varann? Tycker vi är fast i gamla ovanor. En repris av att höra och skrika versioner av ”du duger inte som du är”. Ju mer vi såras, desto mer anser vi är okej, för att ge igen. Vi hävdar rättvisa, medan vi tvingar varandra att svälja sand. Stundtals dolt som goda råd.

        Mest sårande är förtroende som bryts. När vi fråntas rätten att kunna vara svaga, ens för ett ögonblick, blir vi inte mycket mer, än ett skal av oss själva. Allt i ett försök, att aldrig igen, bli sårad.

Av: Fatima Drott

Matsalen

Stoj och stimm i matsalen,
mycket skratt och prat.
Vid ett bord sitter barnet, med
en osynlighetsmanteln på.
Barnet som många går förbi,
som ingen sätter sig vid samma bord.
Barnet önskar att någon skulle säga,
”Hej, vad kul att se dig, får jag sitta bredvid dig?”
Men med osynlighetsmanteln syns man inte.


Stoj och stimm och mycket skratt och prat,
är det varje dag i matsalen.

Men ett bord är tomt, där sitter barnet.


AQ

 Text och bild: AQ

Jag väntar på dig i landet som inte finns.

Jag orkar inte upprätthålla det så länge till

på allt jag inte gör.

Du måste passa på om du vill komma

och kanske stannar du inte länge.




I skogen av mina tankar

river jag mig på taggar och snår.

Du bär mig

men hur länge orkar du

eller springer jag med en inbillad ryggsäck?

Jag vet inte vilket.

Nej, det är väl som det brukar vara:

jag är ryggsäcken

som inte finns men är tung,

som blir riven och risporna går rakt ner i dig.




Jag kan ingenting som de vuxna kan,

är bara ett åldrat barn,

vilse i skogen utan namn.

Spela någon annan är min enda chans

och min dom till ensamhet.




P.K. Wensther

Gud - del två

***


– Ja, det är jag som är ert universums Gud. Chodā hāfez góðir hálsar som dom säger i Iran eller var det på Island, betyder god dag höves, gudar hälsar! Äh ba skoja. Jag vet inte vad det betyder, aldrig vart bra på språk. Därför jag ville testa er i Babylon och ni är inte heller så djävla bra som ni tror. Alla fall, jag vispade ihop erat universum en eftermiddag när jag hade för lite å göra. Ändå var jag lite okoncentrerad, eller kanske just därför, ursoppan brände vid på spisen och det vart kört att inte råka röra upp nåra flagor från botten. Kanske därför det gick som det gick med era medvetanden. Eller därför ni blev så underpresterande för den där fria viljan ni berömmer er av. Fan vet jag.


Men ta det lugnt, dom kristna hade fel dom med. Jesus var en annan kille och inte släkt. Maria fick mens efter jag hade varit me'na. Men jag gav'an en walkie-talkie med upplyst display som han gillade å gå upp på en kulle och låssas tala med tefatsfolket med. Fast på den tiden sa dom diskusfolket, ni hade ju inga tefat då.


Och ja, du har sett rätt: jag är karl. Där har dom gammalkristna rätt. Och jag skapade mannen till min avbild. Fast med lite kortare kukar i allmänhet. Min är ju alla gånger mer å visa upp men den är svår att FÅ upp och svår å få in i dom flesta fruntimmer. Enklare å förvandla sej till svan eller gullregn eller helig ande, men det kan ju inte ni. Bygga in undergörande förmåga i våra modeller har visat sig va en hård nöt å knäcka, bara erkänna att vår framgång har varit mindre gudomlig i den biten. Nå hur som, man har ju funderat på om det är därför era snubbar vill ha längre kukar jämt. Nåt genminne liksom. Fast det var ju inte meningen att dom skulle behandla tjejerna som skit bafatt inte dom var mina avbilder. Själv var jag faktiskt nogare när jag gjorde dom än jag var med snubbarna, måste ju alltid tänka till lite extra med det som inte liknar en själv.


Men det är väl det som straffar sej kan jag tro. Man behöver ju inte gå så långt som å säga att en avbild är lik sin förebild, självanalys är erkänt kinkigt (särskilt för en karl säjs det) och en modell är ju aldrig mer än en modell. Har inte förebildens detaljering. Till nån som är mer olik en själv kan man väl lättare tänka utanför lådan också. Och bejaka förträngda känslor och så där.




P.K. Wensther