Maktens bojor

 Mörkret var allt jag kände, innan gryningen. Ljuset som var skrämmande starkt och ville skada mina ögon. Plötsligt fanns det mer i världen, än vad jag kunde känna, mot min hud. Föremål i fjärran, i otaliga färger.

        Undrar varför, jag tvingades lämna mörkret och min moders famn. Fanns ingen ömhet i ljuset, ingen förståelse för skuggorna, som alltid varit en del av mig.

        Ljuset tar vad det vill ha, med rättfärdiganden som aldrig håller måttet, trots anspråk, på att ha högre moral. Vi förväntas bländas och glömma, deras svaga argument.

        Allt för att lockas in, i deras retorik. Orden är inte lika sanna, som känslorna inom oss. Ändå förblir uppmaningen, att vi måste övervinna våra instinkter, och bli mer logiska.

        Vet att jag inte vinner på denna konstruktion. I alla fall inte, genom mallarna, som förts fram, utav ljusets kämpar. De redan invigda och fjättrade, av maktens bojor.

Av: Fatima Drott

Dolt och glömt

 Tankar, känslor och själ, har vävt mig till den jag är. Spelar ingen roll, om andra velat något annat. Endast jag, har alltid varit fast, i mitt eget sällskap.

        Andra kan fly, vad de inte gillar. Välja och vraka, bland alla mina sidor. De glömmer dessutom, allt för gärna, att jag alltid är mer, än jag tycks vara i stunden.

        Vi har alla den möjligheten, när det kommer till varann. Så varför glömmer vi, att de omkring oss, kan dölja lika mycket, som vi själva?

Av: Fatima Drott