Gud - del tre

– Hur ni ska klara er nu när ni håller på å förstör jorden för er? Hur ska jag kunna veta det hade ni tänkt? Jag har bara skapat er. Tror ni inte jag har annat å göra än å följa upp ett långkok som vart lite fel från början? 

Och var har ni fått det där ifrån att jag skulle va klokare eller godare än er? (Ja, ni säjer "det heter 'än ni'", men nu säjer jag "än er". Det är min förtjänst att ni ens har nån satans grammatik!) Klok eller god är inget man blir när man är gudomlig. Det är snarare rätt tråkigt faktiskt. Tänk dej själv att sitta där i oändlighetens inte ens ekande tomhet och ha koll på allt – och ändå inte. Små skitsaker stretar emot som kvistar i träbitar och vad är meningen med det kan man inte fråga för där sitter man och ÄR meningen. Den som finns i alla fall. I evigheters evighet amen. 

Mytologi, herregud! Klart sysslolösa överklassyngel med för mycket tid å slå ihjäl måste slå ihjäl den på nåt sätt, supa knulla festa hänga nio nätter i en ask se vad man kan lura i dom små dödliga plåga nån av dom lite extra och se vad som händer som ni kan dra bena av en geting pissa så det regnar på dom ge order åt nån uppblåst gammal patriark att mörda sin son och bestämma sej i sista sekunden om man ska säja ah ba skoja eller låta puckot göra det ge hallucinationer om översinnliga ting skratta gott när dom går på det – så mycket måste väl till och med ni begripa! Det gör ju era egna yngel med, både över- och underklass. 

Annars kanske jag ingriper ibland för att jag är kåt eller vill se vad som händer. Kör en Jesus-som-brudgums-vision för nån from brud eller en filmstjärnedröm för nån mindre from, låter mej skymtas som en Snöman eller nån övernaturlig kraft, såna prylar. Förr bruka jag låssas att jag behövde människooffer och heliga krig och sånt, fast när folk bara gick på det och börja starta egna som inte hade med mej å göra börja jag tycka det var lite väl. Fortfarande kanske jag ressigerar nån liten nära-dödenupplevelse åt er med mej själv i rollen som allgod ljusgestalt, men inte ens det blir så himla kul när ni går på det varje gång. 

Så kommer ni och bölar, förlåt bönar, om att vi ska bygga upp er MORALISKT också. Empatilösa lerkrukor! Som om ni inte hade moral själva. Och fan så mycket större anledning att använda den än vad vi har.
Ni skulle ju lära oss om sånt! 

Vi fick en idé att vi åtminstone kunde roa oss med att se om vi kunde lära oss lite kärlek och moral av er. För er borde det ju va dyra grejor, tänkte vi. Era liv är korta och era friheter köper ni dyrt om ni alls kan få dom. För oss är det billigt, vi har ju hela evigheten på oss. För er räkning också, bara koka nya världar och se vad som händer. Ändra recept eller ta samma och se vad slump och annat gör för skillnad. Men sen såg vi ju att både kärlek och moral är lika billigt för er som för oss, i praktiken. Fan vet hur, men ni lever som om ni levde evigt ni med. Det kunde vi ju sett från början också, där kände jag mej rätt bortgjord måste jag säga. Hade inte kunnat tänka mej att jag lyckades göra er SÅ mycket till min avbild. 

Och när det till slut börjar gå upp ett litet Liljeholmens att ni kanske måste bli klokare, vad är det första ni gör? Jo, kasta er över ännu fler leksaker av samma sort som ni redan har visat att ni inte är gamla nog för. Genmanipulering, kvanthjärnor och fan vet vad. Och ännu mer konsumtion förstås, prylarna är ju så miljövänliga numera. Man skulle nästan kunna tro att ni hade nånting emot att bli klokare. 

Men kör i vind. Vad i helvete spelar det för roll i det stora hela, en massa avhuggna händer eller stenade kvinnor eller nerbrända litteraturskatter eller stora konstnärsbegåvningar och humanitära hjältar som aldrig fick bli vad ni brukar säga att de var "ämnade att bli" eller aldrig fick skapa sina verk färdigt? Och det där att ni skulle ha utvecklats genom historien? Tja, ni har i alla fall flyttat bort dom ni plågar ifrån er så ni inte ser dom. Till Tredje världen, inom Tredje världen till dom fattiga områdena, in i djurfabriker, ut i trädåkrar, ut i luften, ner i haven. In i era egna kroppar där ni kan inbilla er att era vällevnadssjukdomar beror på nåt annat. Ut i era egna barn som ni tar livet av, med fördröjd utlösning så ni kan låta bli att se det heller. Och då anser ni att ni måste börja plundra andra planeter, fast ni inte vet hur, för att inte tala om andra synpunkter man kan ha på det. Ja, snart är det fanimej det enda som återstår. Vilka tror ni att ni är egentligen? Vem tror ni ni lurar? Mer än er själva. 

Inte för att jag bryr mej som sagt. Vicken djävel som helst, förlåt gud, kan väl råka koka ihop en värld med självdestruktiva invånare. Men då ska man inte engagera sej känslomässigt i den sen.

***

P.K. Wensther

Del ett och del två av textserien "Gud"