I shattered myself, before I learned how to live. Broken before my life couldtruly start. Barely a child, still learning, how to function.
Still, no one knew. So much can be hidden, behind a smile.
Don´t know if I was ever happy. But no one expect children, to show anything but truth, when it comes to their feelings.
Something that should matter, but my emotions are ripped apart, from my logical thoughts. Sometimes I have managed to work with both, but they are so far apart, that they evolved, in spite of each other.
Usually emotions, and thoughts, grow together. Evolving around each other, creating our personality.
My feelings and reasonings, don´t seem to belong together, but I know both belong to me.
Emotions strong enough to destroy anything. A burning fire, with a hunger, that is all consuming.
A tidal wave, moving the entire ocean, with hidden depths, that no one knows, but are always lurking. A logic that can neutralise all my feelings, to the point of making them irrelevant.
Because if death is unavoidable, it is useless to be afraid off it.
Constantly stuck in reasoning, beyond emotions. Unable to know, what I find interesting.
Making decisions, on old truths, even though, years have changed me. To what I don´t know, when I almost never check my feelings. Knowing that I could get lost in them, to the point of no return.
All their strength, waiting to drown me, in despair. Calling for the destruction, of their prison.
For what am I, if not a walking shell, containing pieces, breaking me from within?
Growth with no opposition, like cancer cells, in my soul. Emotions all consuming, reaching beyond what should be possible.
Reasoning both, my only defence and something just as dangerous, as my emotions. Like acid on open wounds. More damaging, than truly helpful, even if it is the last possible stand, against something as dangerous as myself.
The child so capable of destruction, that dooming myself was less than an accident. Maybe breaking myself could have been temporary.
If only I knew, anything about the damage, before it was too late, and I grew up.
Instead, I learned to live with a shattered soul, to the point were healing, is the same as dying.
Bortom läkning (översättning av ”Beyond healing”)
Jag krossade mig själv, före jag lärde mig att leva. Trasig före mitt liv, verkligen kunde starta.
Knappt ett barn, när jag fortfarande lärde mig, hur jag skulle fungera. Ändå visste ingen. Väldigt mycket kan gömmas, bakom ett leende.
Vet inte om jag någonsin varit lycklig. Men ingen förväntar sig att barn kan visa något annat än sanning, när det kommet till deras känslor.
Något som borde betyda något, men mina känslor är bortslitna, från mina logiska tankar.
Ibland har jag kunnat jobba med båda, men de är så långt ifrån varandra att de utvecklades trots varandra.
Vanligen växer känslor och tankar tillsammans. Runt varandra utvecklas de, för att skapa vår personlighet. Mina känslor och inre resonemang tycks inte höra ihop, men jag vet, att båda tillhör mig.
Känslor starka nog för att förstöra allt. En brinnande eld, med en hunger, omöjlig att släcka. En tidvåg som förflyttar hela havet, med dolda djup, som ingen känner till, men som alltid väntar.
En logik som kan neutralisera alla mina känslor till graden, att de blir betydelselösa. För om död är omöjlig att undvika, då är det värdelöst att vara rädd för att dö.
Ständigt fast i resonemang, bortom känslor. Oförmögen att veta, vad jag finner intressant. Fattar beslut efter gamla sanningar, även om år har förändrat mig. Till vad vet jag inte, när jag nästan aldrig undersöker mina känslor.
Vetandes att jag skulle kunna förlora mig i dem, bortom gränsen för återvändo. All deras styrka, väntar på att dränka mig, i hopplöshet. Ropar efter förstörelsen av deras fängelse.
För vad är jag, om inte ett vandrande skal, innehållandes bitar, som förstör mig inifrån?
Tillväxt utan motstånd, likt cancerceller i min själ. Fullständigt förtärande känslor, som når bortom vad som borde vara möjligt. Resonemang både mitt enda försvar och något lika farligt. Likt syra på öppna sår. Mer skadligt, än verkligen hjälpsamt, även om, det är den sista möjliga ställningen, mot något lika farligt, som mig själv.
Barnet så kapabel till förstörelse, att ödeläggelsen av mig själv, var mindre än en olycka. Kanske fördömelsen av mig själv kunde ha varit tillfällig.
Om endast jag vetat något, om skadan, innan det var för sent, och jag växte upp. I stället lärde jag mig att leva, med en krossad själ, till den graden att läkning, är detsamma, som att dö.
Av: Fatima Drott
Läs mer på min hemsida: