Spelar ett spel, där reglerna ständigt ändras. Det som var sant igår, är nu falskt. Försöker sätta värde på min tid, men varje aktivitet, förändrar min bild. Låtsas att jag är någon, inför mig själv. Samtidigt som sanningen är en tomhet som stirrar på mig.
Vem är jag? Om jag glömt mitt liv? Vem är du? Om jag glömmer dig, när du går? Vem är min vän? Om jag glömt vad vänskap är?
Lever som om jag vore död. Fast i ett schema som inte andas. Försöker bli någon, jag kan bry mig om. Hatar mig själv. Missar vad andra tror sig se. Känner hur falska deras observationer är. Vågar ändå inte säga emot.
De målar upp en mycket vackrare bild, av vem jag skulle kunna vara. En individ, jag skulle kunna tro, är större, än livet självt. Kan inte mäta mig, med deras fantasi. Tar ändå på mig att spela rollen, bäst jag kan.
Finns inga andra, riktiga val. Inte när jag vill vara mer, än vad jag tror mig vara. Låtsas att jag är en ballong. Ouppblåst på golvet, tills någon tittar mot
mig. Plötsligt stiger jag till taket, fylld utav helium.
Luft som inte hjälper min andning. Väntar på syre. Men inget kommer, tills jag åter kollapsar mot golvet. Tar paus för att kunna leva, bortom fasaden
jag håller uppe.
Låser in mig i mitt hem. För att slippa samhällets alla regler och falska leenden. Individerna som ständigt kräver mer, med sina oskrivna regler.
Av: Fatima Drott