måndag 24 mars 2025

Sorgedikter

 Förlorad framtid

Sörjer en förlorad framtid. Möjligheter som aldrig kommer se morgondagens ljus. Det är våra forna drömmar som dött. Själva är vi kvar. Vi har bara gett upp. All mening har försvunnit.
        Vad jag förr kunde ha sagt lever som isspjut i mina lungor. Kalla ord når stundtals upp genom min strupe. Tyst viskar jag att ”världen skulle vara bättre utan oss, och vårt kalla hat”.
        Smaken är som bränt kött i munnen. Tvingar mig själv att svälja, andas och se vad vi gjort av världen. Ensamheten vi tvingar varandra till. Oron som vi gett liv i vinden. Kan du ens minnas vad en sann vän ska vara?
        För det kan inte vara vad vi har nu. Inte när mitt självhat vill dra ner dig till avgrundens djup och kväva dig med aska från helvetets aktiva vulkaner. Till och med mina tankar luktar brända, opåverkat av kylan som ständigt försöker dränka mina andningsvägar.
        Så se förruttnelsen i världen och hur rädsla bryter ner allt som var vackert. För allt jag kan se, är en förlorad framtid.


My sorrow

Why does sorrow feel lonely? As if no one can understand what I am going thru. Can barely remember how to breath. Is it even necessary? Because I do not want to stay, in this unreal world.
        Everything is a hardship, even as nothing seems to reach me. I am drowning in a bubble of misery. Hurting from within, just because I know that you left. As if I wasn´t enough, and never will be.
        It doesn’t matter, if you can’t hear my cries of pain, loud in the silence. They are still here in the world, were no one can understand, my sorrow.


Att få glömma

Låt mig glömma allt som var bra. Vill nämligen inte minnas allt jag saknar. Tror det skulle vara lättare. Det är svårt att existera nu, kvävd av alla minnen.
        Försöker förklara, men blir endast kallad egoistisk. Smakar surt och möjligen även som mögel.
        Men jag vill fortfarande glömma allt jag förlorat. Ty vetskapen att minnen är allt som finns kvar, är en tragedi. Att jag inte längre kan höra dina tydliga glada och uppmuntrande ord, är som om alla världens ljud har tystnat.
        Vill inte fortsätta bli lurad till att tro att jag ser dig bland skuggorna. Ständigt borta, när jag vänder mig för att se dig. Sökandes efter din doft av valmo, vanilj och violer.
        Så jag ber världen att låta mig glömma, allt som var bra.


Fatima Drott

lördag 1 mars 2025

För kort tid

 Tiden vi hade var alldeles för kort. Men det skulle jag kunnat hävda oavsett längden av vår bekantskap. Det hör ju saken till, när personen vi pratar om, ses som något extra. Mänskligt på sätt och vis, att alla fina ord måste vänta, tills vi inte längre kan höra dem.
        Så därför står jag här idag och hävdar att världen är fattigare utan dig. Sak samma om vi i andra fall skulle tappat kontakten efter något eller några år. Allt som spelar roll är tankar om vad som skulle ha varit.
        Idealdrömmen som egentligen hade en liten chans att bli verklighet, är nämligen alltid vad vi tänker på, när vi pratar om att vår tid tillsammans var alldeles för kort.


Fatima Drott

lördag 15 februari 2025

Gud - del fyra


Ja, det var väl ungefär det. Ingen förkaring till just det här jordebesöket, om han nu menade sig vara Gud. Ingen springa i ordflödet att ställa frågor i, i varje fall ingen som jag orkade försöka bända isär och pressa mig igenom. Den där frågan om vad vi människor skulle göra åt den situation vi själva har försatt oss i, den ställde jag inte heller – den svarade han på ändå. 

Det här samtalet – eller monologen – var det sista jag hörde av honom, jag eller någon annan jag kände. Sedan var han bara puts väck. Ingen visste ju hans personnummer och först då kom vi på att vi inte ens visste var han bodde, alla hade bara trott att någon annan bland oss kände honom litet bättre och visste sådant. Vi försökte få veta något om honom via Skatteverket. Han hade ett vanligt namn, men hur vi än plöjde verkade det inte finnas någon person som passade. Vi övervägde att anmäla honom försvunnen hos polisen men någonting fick oss att inte göra det. Kanske en känsla av att han inte ville det, att han kunde ta hand om sig och inte ville eller brydde sig om att bli eftersökt. Kanske en rädsla för att också polisen skulle gå bet redan i registren och tro att vi var galna eller hittade på. Kanske en rädsla för att vi skulle börja undra själva om vi var galna. Men samvetet gnager att vi inte gjorde mer – åtminstone mitt.



P.K Wensther

Del ettdel två och del tre av textserien "Gud"

lördag 1 februari 2025

Gud - del tre

– Hur ni ska klara er nu när ni håller på å förstör jorden för er? Hur ska jag kunna veta det hade ni tänkt? Jag har bara skapat er. Tror ni inte jag har annat å göra än å följa upp ett långkok som vart lite fel från början? 

Och var har ni fått det där ifrån att jag skulle va klokare eller godare än er? (Ja, ni säjer "det heter 'än ni'", men nu säjer jag "än er". Det är min förtjänst att ni ens har nån satans grammatik!) Klok eller god är inget man blir när man är gudomlig. Det är snarare rätt tråkigt faktiskt. Tänk dej själv att sitta där i oändlighetens inte ens ekande tomhet och ha koll på allt – och ändå inte. Små skitsaker stretar emot som kvistar i träbitar och vad är meningen med det kan man inte fråga för där sitter man och ÄR meningen. Den som finns i alla fall. I evigheters evighet amen. 

Mytologi, herregud! Klart sysslolösa överklassyngel med för mycket tid å slå ihjäl måste slå ihjäl den på nåt sätt, supa knulla festa hänga nio nätter i en ask se vad man kan lura i dom små dödliga plåga nån av dom lite extra och se vad som händer som ni kan dra bena av en geting pissa så det regnar på dom ge order åt nån uppblåst gammal patriark att mörda sin son och bestämma sej i sista sekunden om man ska säja ah ba skoja eller låta puckot göra det ge hallucinationer om översinnliga ting skratta gott när dom går på det – så mycket måste väl till och med ni begripa! Det gör ju era egna yngel med, både över- och underklass. 

Annars kanske jag ingriper ibland för att jag är kåt eller vill se vad som händer. Kör en Jesus-som-brudgums-vision för nån from brud eller en filmstjärnedröm för nån mindre from, låter mej skymtas som en Snöman eller nån övernaturlig kraft, såna prylar. Förr bruka jag låssas att jag behövde människooffer och heliga krig och sånt, fast när folk bara gick på det och börja starta egna som inte hade med mej å göra börja jag tycka det var lite väl. Fortfarande kanske jag ressigerar nån liten nära-dödenupplevelse åt er med mej själv i rollen som allgod ljusgestalt, men inte ens det blir så himla kul när ni går på det varje gång. 

Så kommer ni och bölar, förlåt bönar, om att vi ska bygga upp er MORALISKT också. Empatilösa lerkrukor! Som om ni inte hade moral själva. Och fan så mycket större anledning att använda den än vad vi har.
Ni skulle ju lära oss om sånt! 

Vi fick en idé att vi åtminstone kunde roa oss med att se om vi kunde lära oss lite kärlek och moral av er. För er borde det ju va dyra grejor, tänkte vi. Era liv är korta och era friheter köper ni dyrt om ni alls kan få dom. För oss är det billigt, vi har ju hela evigheten på oss. För er räkning också, bara koka nya världar och se vad som händer. Ändra recept eller ta samma och se vad slump och annat gör för skillnad. Men sen såg vi ju att både kärlek och moral är lika billigt för er som för oss, i praktiken. Fan vet hur, men ni lever som om ni levde evigt ni med. Det kunde vi ju sett från början också, där kände jag mej rätt bortgjord måste jag säga. Hade inte kunnat tänka mej att jag lyckades göra er SÅ mycket till min avbild. 

Och när det till slut börjar gå upp ett litet Liljeholmens att ni kanske måste bli klokare, vad är det första ni gör? Jo, kasta er över ännu fler leksaker av samma sort som ni redan har visat att ni inte är gamla nog för. Genmanipulering, kvanthjärnor och fan vet vad. Och ännu mer konsumtion förstås, prylarna är ju så miljövänliga numera. Man skulle nästan kunna tro att ni hade nånting emot att bli klokare. 

Men kör i vind. Vad i helvete spelar det för roll i det stora hela, en massa avhuggna händer eller stenade kvinnor eller nerbrända litteraturskatter eller stora konstnärsbegåvningar och humanitära hjältar som aldrig fick bli vad ni brukar säga att de var "ämnade att bli" eller aldrig fick skapa sina verk färdigt? Och det där att ni skulle ha utvecklats genom historien? Tja, ni har i alla fall flyttat bort dom ni plågar ifrån er så ni inte ser dom. Till Tredje världen, inom Tredje världen till dom fattiga områdena, in i djurfabriker, ut i trädåkrar, ut i luften, ner i haven. In i era egna kroppar där ni kan inbilla er att era vällevnadssjukdomar beror på nåt annat. Ut i era egna barn som ni tar livet av, med fördröjd utlösning så ni kan låta bli att se det heller. Och då anser ni att ni måste börja plundra andra planeter, fast ni inte vet hur, för att inte tala om andra synpunkter man kan ha på det. Ja, snart är det fanimej det enda som återstår. Vilka tror ni att ni är egentligen? Vem tror ni ni lurar? Mer än er själva. 

Inte för att jag bryr mej som sagt. Vicken djävel som helst, förlåt gud, kan väl råka koka ihop en värld med självdestruktiva invånare. Men då ska man inte engagera sej känslomässigt i den sen.

***



P.K. Wensther

Del ett och del två av textserien "Gud"

tisdag 28 januari 2025

Kärlekens sårbarhet

 Sorg kan vara fin. Det är kärlekens sårbarhet gestaltad hos oss. Beviset på att vi har brytt oss. Men det är hårt att vara i stormens mitt. Stilla fast, medans allt runt omkring, tycks gå i tusen bitar.
        Kan känna hur det egentligen är vem jag var som bryts ner. Människan som älskade dig, med allt hon var. Den enda individen som aldrig hatade min sårbarhet var du. Personen som gav mig styrkan att möta allt, var du.
        Förstår inte hur jag ska klara mig nu. Världen är kall utan dig. Solen som värmde min existens var du. Vill känna doften av sandelträ, rabarber och nyklippt gräs, medans jag är i din famn.
        Kände mig trygg där, när jag kunde låtsas att ingen annan såg mig. Allt folk gjorde var att gå runt oss. Ostörda förblev vi i folkvimlet. Som om vi var tvålen, som vidrörde vattnet, i det där experimentet med peppar.
        Är svårt att höra människorna som flyr till den metaforiska skålens kant, säga att de förstår min smärta. Behöver skrika att de ljuger, men allt jag gör är att tydligt gråta, med hjärtat fast, i halsen.


Fatima Drott

fredag 24 januari 2025

Jag fann dig på samhällets skrothög
där vi båda hörde hemma 

Vi är jämlikar
lika osäkra båda två
lika fattiga
men du är också min lärare
och jag är din
på osäker mark
med en uråldrig säkerhet 

Du är min lärare
i bilder som har burit många generationer
och ska bära många än

även om de vi är nu
svälter ihjäl
eller tar sig vidare


Tvillingtext till den tidigare dikten utan namn

P.K. Wensther

tisdag 21 januari 2025

Här på jorden

 Du existerar i varje paus. För när jag inte gör något annat tänker jag på dig, och stunderna vi hade tillsammans. Främst gläds jag åt allt vi gjort, sagt och upplevt. Synd att vi inte längre kan ses. Men ändå har jag känslan av att du fortfarande finns kvar här hos mig.
        Likt en vakande ängel, tycks du beskydda mig. Sjungandes med vinden som leker med mitt hår. Ingen annan behöver tro på att du är kvar. Eller känna smaken av salta tårar, med vetskapen av att jag inte längre kan känna din doft av ålderdom, lavendel och äpplen.
        Känner nämligen att du är här med mig, likt golvet jag står på, varje gång livet lämnar mig, med både små och långa pauser. Där du existerar lika verklig som när du levde här på jorden.


Fatima Drott